– Jag blev ärligt lite imponerad över hur mycket radio jag fått göra och är djupt tacksam över allt intressant jag upplevt, säger hon.
Den sista januari blev hon formellt pensionär. Och det är ett långt yrkesliv i kulturens tjänst hon nu lämnat.
– Fast inte riktigt. Jag läser fortfarande och rekommenderar böcker till följetongsgruppen och så håller jag i ett nordiskt novellprojekt som sänds nästa vår under Sveriges Radios litteraturvecka.
Hennes sista stora produktion som anställd börjar sändas redan den 12 juni – en inläsning av Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” av Krister Henriksson. En produktion hon själv är spänd på att höra.
– Jag ville avsluta med ett drömprojekt. Dessutom bjuda lyssnarna på en present – ett Hjalmar Söderberg paket med ytterligare en äldre inläsning av ”Den allvarsamma leken” och så en lång intervju med Krister Henriksson. Det ska bli så kul att höra, ler hon.
Men hennes långa radiokarriär hade kunnat ta slut långt, långt tidigare. Nämligen redan i mitten på 1970-talet i samband med att hon och Kjell Sundvall sände ungdomsradio i P3 varje torsdag mellan 16.30 och 18.15.
– Programmet fick en enorm genomslagskraft med jättehög lyssning samtidigt som det blev kritiserat från vissa håll. Till slut anmäldes varje program till dåvarande granskningsnämnden. Moderaternas ungdomsförbund hade ett standardformulär som vi fick buntar av varje vecka där de anmälde oss för att vara vänstervridna. Och det var vi väl också. Detta var ju en politisk tid då musikrörelsern tog fart och vår regel var att bara tala med ungdomar. Vuxna skulle bara förekomma i programmet som experter.
Programmets innehåll fick kritik liksom språket.
– Idag låter det fånigt, men att vi lät ungdomarna tala sitt språk med dialekt, svordomar och slang gillades inte av alla. Dessutom tog vi upp frågor som uppror mot skolan, föräldrar, vänskap, mobbing och hur det är att få bröst – företeelser man inte talade om då. Jag minns särskilt ett jättefint program av Kjell Sundvall när han talade om kärlek med mentalt funktionshindrade men som blev utskällt. Det kan jag fortfarande inte förstå.
Efter ett år meddelade dåvarande chefen att ungdomsradion skulle läggas ned vilket startade en ett år lång konflikt och strid.
– Det bildades aktionsgrupper. Arbetarrörelsen och fackförbund protesterade samtidigt som arbetsplatsen var delad och vi sände programmet.
Allt slutade med att Kerstin Wixe fick sparken och både hon och Kjell Sundvall började på Dramatiska Institutet i Stockholm. Men dåvarande Svenska industritjänstemannaförbundet, SIF ville driva Wixes fall eftersom Lagen om anställningsskydd, Las börjat gälla.
– De ville ha en prejudicerande dom i Arbetsdomstolen. Och det slutade med att jag vann men konsekvenserna av den domen kunde jag inte överblicka.
Det blev hon varse tillbaka på sin arbetsplats i Luleå.
– Jag fick inte igenom en enda idé och orkade inte med en strid till. Jag åkte tillbaka till Stockholm och färdigställde filmen Karlsvik.
Det var Kerstin Gulbrandsen som övertalade henne att vara med och starta lokalradion i Luleå.
– Men jag längtade tillbaka till riksradion men när jag sökte en tjänst som samhälls- och kulturreporter och de drog in tjänsten när min ansökan kom in insåg jag att jag var svartlistad. Sveriges Radio hade tvingats anställa många personer på grund av att jag vann i Arbetsdomstolen. Jag var inte önskvärd.
Hon tog tjänstledigt för att jobba med Lillanprojektet i Luleå. Åkte till Afrika och gjorde frilandsreportage, men så hörde en chef från riksradion i Luleå av sig och erbjöd en anställning.
– Utan honom hade livet tagit en annan vändning.
I stället blev hon kvar i 47 år på Sveriges Radio där hon gjort i stort sett allt, utom sport, även om hon kanske mest gjort sig känd som kulturproducent.
– Jag fick välja mellan att tillhöra samhälle eller kultur. Jag valde kultur eftersom det också berättar om samhället. Och det gjorde jag rätt i, säger hon.
Att det senare blev främst litteratur hon skulle göra radio om handlar åter igen om radions omstruktureringar och val hon fick göra.
– Inom kulturbevakning fick vi välja område. Jag valde litteratur eftersom jag redan arbetat med följetongen av ungdomsromaner. Jag är ingen akademiker, utan en hängiven läsare. Ett stort intresse sedan jag lärde mig läsa i 4-5-års åldern. Det är oöverträffatt att få kliva in i en boks helt egna universum.
Du som följt länets och Luleås kulturliv under lång tid - vad ser du för tendenser?
– Jag tycker det är sorgligt att man efter alla dessa år fortfarande inte har förståelse för vad ett livaktigt kulturliv betyder för ett samhälle. Just nu saknar jag politiker som brinner för kulturen, som Sven Köhler som alltid hade två böcker på nattduksbordet eller Karl Petersen. Därför blir jag sorgsen när exempelvis Ebenesers framtid är osäker. Jag har fler gånger tänkt att jag borde flytta. Samtidigt märks det som kulturarbetare när man drar igång något på en mindre kulturstark plats.
Kontext ska med andra ord fortsätta?
– Ja och så ska jag fortsätta skriva. Men om det blir en ny bok vet jag inte, säger Kerstin Wixe som debuterade i höstas med romanen ”Vitt ljus”.