Han skriver om människan i sina mest vardagliga livsval, han skriver arktiskt rent men med sättningar i textens jordskorpan som gör texterna oerhörda och läsvärda.
En trilogi med tre av hans romaner ger nu kontur åt denne nordiske gigant. Sömnlösa, Olavs drömmar och Kvällning. Handling och personuppsättning återkommer genom de tre texterna, det är samma verklighet hela tiden, men den får ljus och liv från olika håll. Det är norskt, kargt och blåsigt, fattigt på ord och materiellt fattigt. Kärleken, döden, barnet och ödet som är större än västerhavet. Texten häver sig i långa dyningar, är mer ett tillstånd än en ström av handlingar.
Sömnlösa är mest konventionell i stilen, ett mer direkt berättande om en Asle och hans Alida, som letar efter husrum eftersom de kommit till en ny stad (Björgvin-Bergen) och hon är havande och ska snart föda. Parallellen till en annan, religionsgrundande berättelse är tydlig. Men Fosse låter inte enbart sitt par vila i oskuldsfull kärlek, de är också tjuvaktiga, som man kan vara i den yttersta nöd. Hon har ju varit lösaktig, och han har ju gjort henne med barn.
Fosses dramatiska dialog, väl avslipad i sin rytmiska, effektivt enkla stil gör Sömnlösa till ett uppspelat drama, mer än till en roman. Det är när man läser den på det sättet som den verkligen drar. De två ungdomarnas yttersta utsatthet, omgivningens rutinmässiga grymhet, kylan när de drar från hus till hus och frågar efter rum. De föder ett barn som får namnet Sigvald.
I Olavs drömmar har Asle istället fått namnet Olav och Alida heter Åsta. Det är en mörkare berättelse, fylld av symboliska namn och människor och med en ram som handlar om hur kärleken omvandlas till döden. Istället för att förenas med sin älskade blir Olav hängd. Ett gyllene armband som aldrig når den älskade lyser genom skildringen.
Kvällning tar ett långt hopp framåt i tiden, till Alidas dotter Ales. Hon ser tillbaka, berättar om Asle och alla hans illdåd, motiverade av kärlek, hon berättar om döden i havet och söker själv densamma. Alla trådar tvinnas samman till en, det förflutna är nuet och ödet är allt.
Människor i Fosses romaner sitter vid sitt fönster och spanar ut mot mörkret över fjorden och dras mot djupen därute. Döden är mäktigare än kärleken, djupen är närmare än stugvärmen och ljuset. Tiden är inte längre irreversibel, allt händer på en gång eller så har redan hänt. Och våra liv ligger där utanför i tillståndet där ingenting kan förändras, i spegelkammaren utan mittpunkt.