Ett arbetslag i gruvan på Kallaxön i augusti 1922. Till vänster ses sorteringsverket och till höger uppfordringsverket med lyftkran.
För fyra år sedan köpte Arne Larsson, 88 år sin första dator och en ny värld öppnade sig. Nu ger han ut boken "Kallaxöns glömda gruva" som han skrivit med sin dotter Susanne Åström.
– Vi har verkligen fått leta efter information, trots att det var den största fältspatsgruvan i Norrland och en av de största i Sverige. Tur att min farfar fotograferade. Det var inte så vanligt med kameror i början på 1900-talet, säger Susanne Åström.
Arne Larsson och Susanne Åström har tillsammans skrivit boken "Kallaxöns glömda gruva" som getts ut på Luleåförlaget Black Island Books.
Det är alltså i gamla fotoalbum som far och dotter hittat början på historien som blivit till en bok, rikt illustrerad med bilder.
– Det är konstigt att det finns så lite dokumenterat. Som mest jobbade faktiskt 70-80 personer i gruvan och det är alla de gruvarbetarna vi vill uppmärksamma och tillägnar vår historia, säger Susanne Åström.
En arbetare kärrar överskottssten som använts för att bygga upp kajområdet. Tungt slit med en skottkärra gjord av trä med beslag och hjul av järn.
På Kallaxön bröts främst fältspat och kvarts som sedan skeppades vidare för att vidareförädlas i porslinsfabriker samt smältugnar. Fältspat exporterades till porslinsfabriker i Tyskland, Ryssland och England, fram till och med andra världskrigets början. I Sverige var Rörstrand och Gustavsberg kunder.
– Troligen var det ofreden i världen som påverkade efterfrågan samt revolutionen i Ryssland. Till slut såldes stenarna som gårdsgrus. Det ligger fortfarande högar med rester från gruvbrytningen ute i skogen och på stranden på ön, säger Arne Larsson.
Här vid sorteringsverket sorterades den brutna malmen. Fältspat sorterades i prima och sekunda kvalitet. Därtill sorterades kvarts. Arbetet kallas skrädning, gav sämst betalt och utfördes ofta av pojkar eller unga män som kallades "skrädpojkar".
Och det var ett yrke för män, många minderåriga, som sagts. Bondpojkar som fick lite pengar att röra sig.
– Både min farfar och morfar drev små jordbruk och tog påhugg i gruvan för att få pengar att köpa saker för. Många av arbetarna kom också från närliggande byar vid kusten, exempelvis Kallax, Måttsund, Mörön, Antnäs och Vallen. Vissa kom också från Råneå eftersom gruvbolaget periodvis även bedrev verksamhet i Råneå kustland, bland annat i Mjöfjärden, säger Susanne Åström.
Idag är mycket av gruvverksamheten överväxt, dock finns någon husgrund kvar från de bostadsbaracker som arbetarna bodde i. Arbetstiden var 10 timmar per dag med en ledig vilodag på söndagar.
Det var i gamla fotoalbum som far och dotter hittade början till sin berättelse om Norrlands största fältspatsgruva som låg på Kallaxön. Med hjälp av tidningsartiklar, dagboksanteckningar, fotografier och några intervjuer med släktingar till forna gruvarbetare, har de lyft fram en bortglömd epok i Luleås industrihistoria.
– Förstå hur tungt arbete de utförde att med egen mankraft lyfta, dra, hacka, spetta, klättra och kärra. Dessutom inte hälsosamt att andas in stendamm i alla slags väder. Därför har vi bemödat oss om att namnge de gruvarbetarna vi lyckats identifiera. De ska inte falla i glömska, menar Arne Larsson och Susanne Åström.