En soldat med mörk hy kommer i sällskap med två andra till vår avdelning. Det syns på kroppsspråket att han är deras chef. Dörren är öppen, konstigt nog. En gemensam korridor leder till tre rum, uppdelade i celler. Det är bara jag som står upp här när han kommer. Han säger åt mig:
“Samla ihop era privata ägodelar och gör er klara. Lämna fängelsets saker här.” Ordern gäller oss alla och det är meningen att jag ska berätta det för de andra. Han inspekterar likgiltigt avdelningen.
“Skynda på!” lägger han till och börjar gå därifrån. Ryktet har gått att vi ska bli frigivna efter sex månader. Som vi har väntat på det!
En tanke slår mig och jag frågar: “Ska vi ha våra bästa kläder?” Jag tror att svaret kan avslöja sanningen.
“Vad ni vill” svarar han ointresserat och går därifrån med sina kollegor. Dörren stängs bakom dem. Jag vill veta mer. “Kommer de att frige oss eller flytta oss någon annanstans?” frågar jag mig själv. ”Om de tänkte frige oss borde jag ha kunnat avläsa det i hans ansikte”. Jag tyckte att han såg spänd och sammanbiten ut.
Jag bad: “Gode Gud! Hjälp oss i dag. Annars blir det här döden.”
Människor pratade runt omkring mig när jag vaknade, i ångest efter min dröm. Det var redan tid att gå ut på utedasset. Å Gud! Jag sov bara ett ögonblick och hade en sådan egendomlig dröm.
Vi var totalt nitton personer på avdelningen som var indelad i tre grupper av små celler. Ytterdörren var alltid låst från utsidan utom för att låta oss besöka utedasset och för att vi skulle kunna få matkorgar från våra familjer. Det var förstås alltid en beväpnad vakt vid dörren.
Nu hade det gått exakt sex månader sedan vi fängslades och hamnade i lägret. Soldaterna som ansvarade för vakthållningen hade nyss bytts ut och vi kände inte de nya.
De dagliga rutinerna hade redan börjat, Vi hade fått gå ut och vi hade fått frukost. Morgonen var väldigt tyst. Bara två av avdelningens nitton fångar befann sig i korridoren. De satt bredvid varandra och läste - vad som nu fanns att läsa i fängelset. En av dem var jag. Jag berättade min dröm för min medfånge och vi pratade om den. Han ville inte avfärda den som en vanlig dröm.
“Vad var det för sorts dröm?” Han funderade. “Tror du på drömmar? Jag drömmer till exempel inte mycket och om det händer handlar det om mina tankar under dagen. Men min mor tar sina drömmar på allvar och jag tycker att de verkar stämma. Hon tyder också andras drömmar och många frågar efter hennes tolkningar. Men…?” Han stirrade på mig, väntade på en reaktion.
“Jag drömmer sällan och frågar inte efter andras tolkningar. Men tro det eller ej, förr eller senare slår de in” svarade jag. När jag såg en skymt av tvivel i hans ansikte lade jag till: “Lita på mig. Något kommer att hända med oss men jag tror inte att de kommer att frige oss. Så tolkade jag soldatens ansiktsuttryck.”
Klockan var några minuter i tio på morgonen. Vi hann aldrig avsluta vårt samtal om drömmen. Dörren låstes upp och till min överraskning kom mannen från drömmen in i sällskap med två andra. Min medfånge som jag berättat drömmen för kunde inte tro sina ögon. Förvåningen lyste i hans ansikte. Jag hade också svårt att tro vad jag såg.
Vakten beordrade oss att packa ihop våra privata ägodelar och göra oss klara, lika snabbt som i min dröm. Hopp blandades med förtvivlan. Några hoppades säkert på att få åka hem medan de flesta gissade att vi skulle förflyttas någon annanstans.
Vi blev klara på fem minuter och fick order att gå ut. När vi kom ut stod en lastbil redan där för att transportera oss till ett militärt högsäkerhetsfängelse. Vi skulle bli inlåsta för många år framåt.
Fotnot: Eritrea ligger på plats 179 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Sista platsen, 180, innehas av Nordkorea.