Men kulturarbetarna Lisa och Anton Hennix-Raukola har gått mot strömmen. För två år sedan lämnade Luleå för att flytta upp till Pajala.
– Jag har fått själafrid, säger skådespelaren Anton Hennix-Raukola.
I en samtid när rapporter visar på en koncentration av kulturarbetare i och i närheten av storstäder, där den urbana normen närmast utpekas som en förutsättning för att överleva som kulturarbetare gjorde alltså paret Hennix-Raukola precis tvärtom. Och det var inte karriärmöligheterna som fick dem att ta beslutet, utan snarare helt andra värden.
– Vi hade talat om det i många år innan vi slutligen bestämde oss, säger dansaren och koreografen Lisa Hennix- Raukola.
Till skillnad mot Anton som har sina rötter i Tornedalen har Lisa växt upp i Luleå där havet varit mycket betydelsebärande under hennes uppväxt.
– Och ja, jag kan sakna havet liksom möjligheten till daglig träning tillsammans med andra dansare, men den möjligheten fanns inte heller under mina år i Luleå, bara när jag bodde i Stockholm, säger hon.
Lisa Hennix-Raukola lämnade ett fast arbete på Dansmagasinet med förhoppningen om ett lugnare tempo och mer tid till både familj och egna dansprojekt.
– Och som frilans kan man egentligen bo var som helst eftersom man reser till de olika projekten. Det var så vi resonerade.
Anton Hennix-Raukola har å sin sida alltid längtat tillbaka till Övertorneå där han är uppväxt.
– Jag har alltid upplevt mig varande i exil både kulturellt och språkligt under mina år i Luleå. Därför har jag burit på drömmen om att flytta tillbaka till Övertorneå, men att det blev Pajala känns mer spännande på sätt och vis. Här finns både Tornedalsteatern och en kulturskola och de få evenemang som sker de går man på. Det finns så att säga oftast bara en chans. Det går inte att skjuta upp sitt kulturbesök som i stan där det finns fler möjligheter, säger han.
Idag har Anton Hennix- Raukola fast arbete som skådespelare på Tornedalsteatern, men det var inte verkligheten när de drog upp sina bopålar från Luleå.
– Jag jobbade åt Migrationsverket. Frilansare är ganska luttrade inom teatervärlden. Du kan aldrig vara säker på jobb eller din anställning. Du måste ha ett ben någon annanstans mellan olika projekt för din försörjning.
Av samma anledning utbildade sig Lisa Hennix-Raukola till undersköterska. Hon skrattar när hon berättar om sitt besök hos studievägledaren i Pajala.
– Nej, kulturjobben växer inte på träd, men undersköterska är ett yrke som behövs förutom att jag kommer att fortsätta min frilansverksamhet, säger hon.
Lisa Hennix-Raukola har dessutom insett att hon har djupa släktband i Tornedalen - en bakgrund närmast bortglömd inom hennes familj.
– Både min mormor och morfar är från Tornedalen men flyttade som unga till Luleå. Dessutom kom de båda från stora barnaskaror så jag har många släktningar jag inte hade koll på här i Pajala och det är jättekul att återupptäcka sina rötter, säger hon.
Båda är överens om att deras livskvalitet ökat sedan de flyttat.
– Bara en sådan sak att vi kunnat köpa hus. Det hade varit omöjligt för två frilansande kulturarbetare med fyra barn i Luleå med de huspriserna. Här är det lugnare och tystare, vilket ger mig energi. Det kunde jag inte föreställa mig, men det är lättare att skapa i denna miljö, säger Lisa Hennix-Raukola.
Anton Hennix-Raukola menar å sin sida att hans arbete som skådespelare fått en ny relevans.
– Tornedalsteatern gör uppsättningar med berättelser från denna kultur och bygd. Det är mycket uppskattat hos publiken, vilket bland annat sommarens uppsättning av ”Splitvedsjäntorna” visade med övertygelse. Jag är tillfreds, säger han.