Så formuleras en blommande sommar i novellen ”Den trygga världen” från samlingen med samma namn. Johannes är en av käringen Sofia Olssons söner. För länge sedan rodde hon över älven till östra sidan och fick för första gången se tåget som sprutade vit rök och fräste. Och bredvid stod det nya huset med vilddjurets märke, drakhuvena på takåsarna. Det var Stáschon. Hon skulle besöka släktingar, skvallra och fick då höra att det skulle bli tegelbruk vid stora vägen.
Där kommer hennes söner Johannes och Niklas att få arbete. På somrarna ska de gräva upp avlöningar ur leran.
En lika fin sommardag 14 år senare ror Niklas sin mor över älven. Hon skall träffa släktingar och skvallra. Hon är trygg, hennes barn har lyckats i livet. De driver sina små gårdar på västra sidan och är inte rädda för denna förunderliga maskin som heter tegelbruk och industri. Niklas tuggar på ett grässtrå. Han bär hatt.
Niklas och Johannes och mänskorna har lyckats. Mänskorna har jord och avlöningar och arbete och tegelbruk att hålla sig till.
”I juni 1914 går de där på en landsväg i Norrbotten.
Aldrig mer kan det hända mänskorna något ont.”
Novellen skrevs och publicerades första gången 1936. Eyvind Johnson var tillbaka i Sverige, men redan vid de tidiga utresorna, särskilt på 20-talet till Berlin hade Eyvind sett ormens ägg, sett brunskjortorna och svartskjortorna börja marschera, och visste redan vad som skulle ske.
Eyvind hade vuxit upp i skuggan av det första stora kriget och tidigt försökt skildra trasigheten som kriget skapade i ett litet samhälle vid utkantenen av världen i den aldrig utgivna romanen 1917. Där skildrades förräderi, falskhet och fiendskap mellan gulaschbaroner, svartabörshajar, tysk– och frankrikevänner på stadshotellet i den norrbottniska småstaden.
I novellsamlingen Den trygga världen finns flera berättelser som vackert målar upp den ljuva svenska sommaren, de ljusa nätterna, årtagen på fjärden, en trygghet och vila i nuet, men samtidigt också ett hot, en fara, ett mörker, ett bara anat sedan. Man kan nämna novellerna ”September”, ”Sommar före krig”, men särskilt kanske den fina Boden-novellen ”Minnen vid en sjö”.
Det är den ”första midsommaraftonen i världens historia”. Edvin, sex år gammal sitter längst fram i den smala ekan och håller handen i vattnet. De ror drag, fostermamman håller i linan, pappan ror, de får ett par gäddor. ”Det är sommarens julafton” de har gått i land gjort upp en eld. Pojken har somnat men när han vaknar får han kaffe och en kaka. De sitter och pratar, och han tänker.
”Intet ont kan hända nån mänska. Intet ont har nånsin hänt nån mänska.”
Det är samma sommartanke, samma tid, samma besvärjelse som sammanfattar ”Den trygga världen”
Somrarna efter det andra kriget tillbringade Johnson i Schweiz. I sin dagbok från Feldis i alperna berättar han om ett kort besök i Stockholm, en utfärd i skärgården och ett strandhugg på en stor ö långt ute. De vandrar över en äng, in i en skog, där de finner en ärebåge, kanske en brudport rest över stigen: ”Av kvistar hade man format namnet på en Östersjöstat som inte existerar som fri stat längre.” Ett spår efter flyktingar som kanske firat nationaldag eller bröllop.
”Vi strövade över en udde, gick i det höga gräset, tittade på blommor, – Det var en sträv idyll, grönska och hav möttes. Bakom mig hörde jag K:s röst:
– Tänk på att det kan finnas orm i gräset.”
Det var samma år som järnridån föll tungt efter den första akten.