Vi befinner oss i slutet av Eyvind Johnsons krigstidsallegori om mäklaren Johannes Krilon, hans grupp och deras kamp mot de mörka krafterna som vill lägga fastighetsbranschen under sig. Inför den sista uppgörelsen med de aggressiva monopolisterna har de samlats en sommarlördag i en stuga vid Mälaren. Nu har också Krilons vän och kollega, Frank Lind från Nordamerika, anslutit för att bistå i striden mot den staphska koncernen.
Det autokratiska hotet måste tryckas tillbaka. Därefter är tid för planering och samtal om hur fred och frihet ska återerövras och förvaltas i en ny tid. Efter en generös sommarfrukost drar sig Johannes Krilon och Frank Lind tillbaka från vännerna för en enskild överläggning. De får låna en eka och ror ut på Mälaren för att resonera ostört. När de så småningom återvänder till de väntande har de enats om en deklaration. De kallar sitt program Mälardeklarationen. I den formuleras krav på fred, frihet och en strävan mot förbättrade arbetsvillkor, ekonomiskt uppsving och social säkerhet. Det är Mälarens frihetsförklaring, formulerad som liberala och demokratiska rättsprinciper i nio punkter.
I den avslutande delen av romansviten om kriget, publicerad redan 1943 lät Johnson sålunda Krilon formulera Mälarpakten, den vi idag sedan 1949 erkänner som Atlantpakten. Långt före krigsslutet formulerade Johnson en framtid i ett enat Europa, och en stark västlig allians, ett EU och ett NATO. Detta var emellertid inte korrekt tänkande i tiden, inget som passade den dominerande eliten.
Johnson tillhörde den grupp intellektuella som skulle kallas arbetarförfattarna. Som en ledande representant belönades han tillsammans med vännen Harry Martinsson med Nobelpriset i litteratur. Det blev bråk om det. Många kollegor gjorde miner och menade att de två akademiledamöterna belönat sig själva, men i grunden var det också något annat med de två, något som länge skavt i den svenska parnassen.
1923 hade Johnson hånat bolsjevismen i ett specialnummer av anarkisternas tidskrift Brand. Det ledde till utstötning från ungsocialisterna och flykt från Sverige till Berlin och Paris. 1951 kritiserade Johnson i sitt vårtal till Uppsala studenter den så kallade tredje ståndpunkten, de intellektuella som kallade sig neutrala och inte tog ställning mot Stalins terror. Den annars så milde Karl Vennberg kallade talet ”en spark med SA-stövel”. Sådan var tidsandan i Sverige under de där kalla åren.