Många argumenterar för att vi lever i en lättkränkt tid, där individualisering, ett instabilt politiskt klimat och identitetspolitik gjort att det enda som människor tar på allvar är sig själva. Inte konstigt då att den franske författaren Michel Houellebecq är ett återkommande samtalsämne på kultursidor och ideologiska forum. Med sin råa stil, flagranta sexism och sitt många gånger rasistiska språk har han lätt att kränka de som till läggningen är hänfallna åt religiösa, genusmässiga och etniska provokationer. Snabba reaktioner har däremot sällan varit en väg till visdom, och att stirra sig blind på träden är en garant för att gå vilse i skogen.
Den knullandets och tomhetens estetik som återkommer i Michel Houellebecqs författarskap, kärlekens omöjlighet och den malande nihilistiska meningslösheten i sexet bör inte ses som utslag av ytlighet. Redan dekadenterna i 1800-talets Frankrike frigjorde sexet från den kristna dogmen om kärlekens nödvändiga kraft. I egenskap av dess första uttolkare kan Charles Baudelaire sägas ha satt denna anti-kristna hedonism i samband med modernitetsprojektet. Michel Houellebecq tar denna frikoppling mellan sex och kärlek in i ett posthumanistiskt perspektiv, där religionens andlighet stryks ur ekvationen.
Kvar finns istället människor som tappat sin koppling till varandra, ett mänskligt ökenlandskap där alla former av relationer förlorat sina möjligheter till att förenas och uppgå i varandra. Återstår gör bara driften eller likgiltigheten, där människan svävar utanför sig själv i ett existensens vakuum, brinnande eller redan slocknad. Både Bruno i Houellebecqs succéroman ”Elementarpartiklarna” och huvudpersonen Daniel i ”Refug” drabbas av denna emotionella inkompabilitet. De är medvetna om kärlekens fåfänga, men alltid slav under lusten, mekanisk och alienerad. Ekvationen mellan två människor går inte ihop, det finns ingen närhet bortom knullandet. Inte heller kan kärleken existera i tänkandet annat än att leda till impotens, tomhet, avhållsamhet – ett innerligt hat mot den lust som förblir ouppnåelig. I Houellebecqs värld är den mänskliga evolutionen deterministiskt programmerad till fullständig ensamhet, ett tillstånd där det mänskliga också kortsluts och faller isär.
”Elementarpartiklarna” är Houellebecqs mest kända alster, en dialog mellan två halvbröder där den ena i sin tysta depression hänfaller till asexualitet och den andre i sin maniska skörlevnad kastas ner i galenskap. I sitt resonerande över den mänskliga essensen är ”Elementarpartiklarna” en modern version av ”Narcissus och Goldmund”, klassikern skriven av Hermann Hesse. I en polemisk dialog mellan hedonism och gudsfruktig avhållsamhet resonerade Hesse om balansen mellan kropp och själ, där den hedonistiske Goldmund gett upphov till ett av litteraturens mest hjärtskärande citat:
Because the world is so full of death and horror, I try again and again to console my heart and to pick the flowers that grow in the midst of hell.
”Elementarpartiklarna” gör detsamma, men finner andra svar. I en spaning mot framtiden ser Houellebecq varken blommor eller helvete. Den riktning som vår västliga individualisering stakat ut är hos Houellebecq istället en mänsklighetens avyttrande, en återfödelse bortom kärlek, lust och gemenskap, bortom strävan, våld och passion. Enligt Houellebecq är framtiden redan här.