Dagarna börjar tidigt i det blå trähuset i centrala Jokkmokk där Thomas Engström och Margit Richert bor sedan en tid tillbaka. Redan klockan sex kliver de upp och jobbar från klockan 8 fram till lunch, sedan är det "fri lek", som Margit uttrycker det.
När Kuriren knackar på dörren har Thomas just medverkat som kommentator i SVT med anledning av det amerikanska valet och båda är som han säger vrålhungriga. Därför börjar vi med lunch på en restaurang ett tvärkast från deras lägenhet, tillika en lokal de använt en tid för sin andra sysselsättning – hemkärnat smör. Matbloggaren och skribenten Margit älskar nämligen research och har utvecklat deras arbetsmetod för smöret som de säljer via reko-ringen eller byter mot fisk och viltkött med vänner i Jokkmokk.
– Vi känner oss hemma här. Om jag förälskade mig i Kiruna när vi flyttade dit, gifte jag mig med Jokkmokk. Här finns många mångsysslare och kulturarbetare, precis som vi är, säger Thomas Engström.
Men deras resa till Sveriges nordligare del börjar för sex år sedan på twitter. Det var nämligen där de träffades
– Det är speciellt att förälska sig i en människa via skrift. Jag visste inte ens hur Margit såg ut när vi slutligen bestämde träff på ett hotell efter tre månaders twittrande. Jag levde i en relation och drog ut på vårt möte eftersom jag visste att det skulle sluta med en katastrof, säger Thomas Engström.
Efter mötet på hotellet går det snabbt. Tidigare relationer avslutas och de flyttar ihop efter en vecka i ett hus i Skåne. Det är sex år sedan och paret har bara varit ifrån varandra två nätter under denna tid.
– Vi lever i ett symbiotiskt förhållande och har tråkigt utan varandra, förklarar Margit Richert.
Samtidigt som deras gemensamma resa börjar startar de också en resa runt världen som med tiden kommer förändra deras politiska övertygelse radikalt.
Innan resan mot planerade Montenegro men som i stället slutar i Georgien skriver Thomas Engström i en kulturartikel i Expressen där han dömer ut det svenska skattesystemet: "...jag har fått nog av att betala för min vänners maxtaxa på dagis och för mina ovänners utbildningar i genuspedagogik. Gör det mig till ett osolidariskt fä? Möjligen. Kanske flyr jag en vacker dag hem till Sverige, cancersjuk och livrädd, skamsen och besegrad."
Paret som då tänkt lämna Sverige för gott sätter sig i bilen och kör från Skåne till Georgien. Där blir de kvar i ett och ett halvt år och hinner flytta fyra gånger runt i landet. Sedan fortsätter resan till Mexico följt av Nederländerna, Shetlandsöarna, Tiveden, Kiruna och så Jokkmokk där de redan hunnit flytta en gång. Totalt 12 flyttar har paret hunnit med under sina sex år tillsammans samtidigt som det successiva uppvaknandet om tillståndet i världen fått dem att ompröva sina övertygelser och som Thomas uttrycker det: "erkänna att jag hade fel".
– Jag var en moderat högerskribent men den politiken bröts ned i mötet med den riktiga världen – klassklyftorna och alla slavfabriker som finns runt om i världen där man tillverkar varor åt väst. Jag hade haft fel, säger han.
För Margit var den politiska resan mindre dramatiskt, starkt präglad av klimatångest var det också hon som drev på flytten norrut.
– Det har blivit så varmt i Sverige att släktingar installerar AC, grundvattennivån sjunker och att enar dör på Öland. Överlag är jag ångestdriven, men klimatångesten är övergripande, säger hon.
Margit som bott i Umeå och varit gift med en man från Piteå säger att hon misstänkte att Thomas skulle gilla norra Sverige som han själv aldrig besökt. Det var också på en roadtrip genom Sverige upp till Kiruna som både flytten till Norrbotten och idén till trilogin "Nattavaara" föddes. En dystopisk skildring av en nära framtid där norra Sverige brutit sig lös från övriga Sverige och styrs med järnhand av en Jarl och hans andreman Hartmann. Det är en värld starkt präglad av klimatförändringar och återkommande pandemier. Folk flyr till norra Sverige och Nattavaara, den meterologiskt kallaste platsen i landet, för en drägligare tillvaro men som för de flesta slutar i slaveri. I Nordmark är Kiruna huvudstad, omgärdad av en mur där människor innanför muren är de privilegierade. Utanför muren lever folk i armod, utan valuta och massmedier, är mänskligheten åter hänvisade till självförsörjning och byteshandel eller för den skull plundring. En ytterst svart framtidsdystopi där människor ställs mot varandra i kampen för att överleva.
– Jag är nog ganska morbid. Dessutom blir klimatförändringarna så tydliga här i Norrbotten. Vem vet hur världen ser ut år 2049. Kanske har vi brunnit upp, säger Margit Richert.
Själva har de ställt om sin livsstil. De har förvisso bil, men kör nästan aldrig och reslusten är borta. Deras hem, som de började bygga upp under sin tid i Rotterdam, består mestadels av begagnade möbler. Stolt visar Thomas Engström en välbevarad teakmöbel paret kommit över för endast 200 kronor.
– Lasse Bergs böcker har gjort djupt intryck på mig där han visar att jägar- och samlarsamhället är det mest livskraftiga. Äger man inget är risken för krig mindre och så slipper man alla äckliga sjukdomar. Välstånd måste omvärderas istället för att bara mäta ekonomiska värden som vi gör idag. Jag har ärligt en större tro på människor än på samhällssystemen, säger Thomas Engström.
Själva drabbades de av corona i pandemins början i Sverige, vilket försenade utgivningen av "Nattavaara".
– Usch, det är en riktigt läbbig sjukdom. Vi orkade nästan ingenting i flera veckor, säger Margit Richert.
Efter nyår påbörjar de skrivandet av andra delen i trilogin, där paret kommer att utveckla några av karaktärerna från första boken ytterligare och förlägga handlingen till fler platser i det fiktiva Nordmark där läsaren får stifta mer bekantskap med den samiska gerillan och den religiösa gruppen hesekelianerna.
– Vi är inga vintersportare, så det passar oss att skriva en bok istället. Och så ska vi kärna massor med smör, säger Margit Richert och Thomas Engström.