Ja, det är svårt att inte förtrollas av Maj Doris Rimpis jordnära filosofi om världen och det liv vi lever. I en passus, vid vårt möte, nämner hon att drottning Silvia speciellt önskat henne till bords vid kungamiddagens lunch efter att drottningen sett Maj Doris Rimpi i filmen "Sameblod. Själv var hennes första impuls att tacka nej. Hon har ju en utställning under marknaden att vara tillgänglig för besökarna. Dessutom handlar det också om renarna, det vill säga tiden hon har till sitt förfogande varje dag.
– Renarna måste få mat innan jag åker hit till Jokkmokk. Och visst har min filmkarriär tagit fart, men jag tackar nej till mycket. Rollen måste passa mig, annars går det inte. Och kungaparet har jag träffat förut. Men visst, att drottning Silvia önskat att jag skulle medverka... Jo, jag måste jag ta det lugnt, andas och vila inför lunchen imorgon.
Denna intervju sker dagen före kungaparets besök på Jokkmokk marknad. En marknad där även Greta Thunberg senare ska medverka. Men Maj Doris Rimpi verkar ta uppståndelsen med ro. Livet pågår så att säga och hennes förpliktelser mot sin utställning, hennes konst och röst i galleriet i Jokkmokk är överordnad.
Hon tar aldrig storsvensken i sin mun men dock genomsyras samtalet om en sorg och förbittring över vad den svenska staten gjort mot hennes folk. Men det handlar inte bara om det samiska folket och dess kultur, utan lika mycket om naturen och djuren. För om det är någonting hon återkommer till är det klimatförändringarna – att hon inte förstår naturen längre. Men också det hat som getts uttryck efter Girjas domen.
– Jag har ingen dator, men fått berättat vilka otäcka saker som sägs på sociala medier. I mitt sinne förstår jag inte dessa hatiska människors tankar, menar hon.
En orsak, menar hon, kan vara en oförståelse på djupet vad det innebär att vara ett urfolk.
– Men framför allt tänker jag att livet är tungt för dessa människor. Att de inte öppnar upp sitt liv för annat och går omkring som en tryckkokare, utan att lyfta på locket och se vad som finns i vår värld.
Själv har hon gjort flera undersökningar av sitt inre, lyft på locket så att säga, på den kokande grytan. Aldrig låtit de gå så långt att livet hamnar i en återvändsgränd utan istället utforskat livets förutsättningar och begränsningar. Som att förstå hur det är att leva med dålig ekonomi, hoppa av ekorrhjulet och avskärma sig i sitt hem i Parinjarka, ta hand om sina åldrande föräldrar och bli renägare.
– Ja, det visade sig att det var renarna som väntande på mig. Och min far, som då satt i rullstol, åkte från fönster till fönster och berättande vad jag skulle göra. Han var lika involverad som jag i renskötseln. Han mådde gott tills han vid 95 år lämnade denna värld, liksom min mor i samma ålder ett år senare.
En gång i världen startade Maj Doris Rimpi teatergruppen Dálvadis tillsammans med sin kusin Harriet Nordlund. En teaterscen som idag är manifesterad som Giron sámi teáhter, med Åsa Simma som konstnärlig ledare. En teaterscen med ambition att bli en samisk nationalscen.
– Det jag och min kusin Harriet Nordlund skapade då handlade mycket om att berätta om samisk kultur i skolor och på företag samt göra teaterföreställningar. Att det arvet lever vidare är fint, säger hon med kärlek.