Vi anammade trenden och gjorde en resa i hemkommunen, följde Stora Lule älv uppströms med start mellan dammarna Porsi och Messaure.
I Messaure går vägen på en av Europas största jorddammar, två kilometer lång och över hundra meter hög. På ena sidan blänker ett vidsträckt vattenmagasin, i djupet har den överdämda skogen lämnats kvar att svaja bäst den vill.
Korparna som alltid håller vakt på dammens räcke på motsatt sida, kastar sig ut i luftrummet ovan den forna älvsfåran när bilar passerar. Flyguppvisningen över den sargade miljö utbyggnaden lämnat efter sig är hisnande. Med kalligrafiskt handlag tecknar korparna ner sina meddelanden över elledningarna för att i nästa sekund radera med blåsvarta vingpennor.
Älven och vägen följs åt långa sträckor som bästa vänner. Men den ena dammen efter den andra slår kraftiga betongklamrar över vattenytan. Där det förr skummat och glittrat gapar törstiga fåror mot himlen.
Jag mumlar namnen på forsarna medan tankarna dröjer vid korparna och deras sägenomspunna förmåga att färdas med bud.
Kalhyggena avlöser varandra, några i väntan på att få kvala in plantageserien, andra i giv akt likt gallrade morotsland. Skogen, den naturliga skogen är en sevärdhet för sig. Och de allra äldsta med artrikedom och minnen hundratals år tillbaka kämpar naturvänner för att rädda undan avverkningar. Regnskogen och våra sista kvarvarande gammelskogar är båda lika utsatta för storskalig rovdrift. Där som här vädjar naturen om hjälp medan tid är.
Porjus nästa, med det gamla kraftverket som lagt grund till vår svenska välfärd. Inga korpar som propsar på uppmärksamhet men däremot två skulpturer på ömse sidor samhället. Skulptörernas tema överensstämmer som en påtvingad konstskoleuppgift: Gestalta kraft, tredimensionellt, i skiftande storleksförhållanden med den mänskliga handen som utgångspunkt.
Den första skulpturen är ett minnesmonument över Vattenfalls utbyggnadsepok. På en spräckt bautasten har konstnären huggit in spår av handflator. Händerna trycker sig in i stenen. I sprickan söker sig ett glänsande vågigt flöde mot himlen. På den andra skulpturen balanserar en naken yngling mellan pekfingret och tummen i en stor hand. Pojken tittar förskräckt upp i skyn och kämpar för att hålla balansen. Vilken epok den skulpturen vill att vi minns är nuet bestämmer jag. Just nu. Det globala tillståndet påminner om att kloka beslut måste fattas innan det är för sent.
Jag försöker minnas Luspebryggan, platsen där vi klev på den första stora båten som trafikerade älven västerut. Framme vid Jaurekaska skedde omlastningen av bagage till vagnar som drogs längs en smalspårig järnvägsräls till nästa båt för slutmålet, Stora Sjöfallet.
På en skylt vid vägkanten dyker gränsen till nationalpark upp. Skyltar gör också Laponia, det stora världsarvet med sina goda föresatser om arvet vi måste vårda.
Ett vackert Naturum har byggts som informerar om: växter, djur, fåglar och urfolket samerna som bor och verkar inom området. Det mesta beskrivs och pedagogiseras. Men jag saknar ändå en monter eller en skärm som berättar om vattenkraftsutbyggnaden och förändringen av älven. Speciellt om det dramatiska ingreppet som tystade fallet. Ett intrång så viktigt att instiftandet av parken som togs 1909 med föresatsen att ”bevara ett högnordiskt fjällandskap i dess naturliga tillstånd” frångicks av sextiotalets regering.
Platsen där vattnet föll och skummade fritt en gång i tiden är svår att föreställa sig. Någon slags gestaltning eller hänvisning är älven värd för offret av sitt vackraste fall.
Ovanför Suorvadammen är älven förvandlad till en långsträckt ökenbassäng. Solen värmer, fjälltopparna skimrar i siluettklippta nyanser. Akka håller vakande öga över vattnet som dränkt och omskapat.
Efter några dagar åker vi nedströms igen och summerar intrycken. Vi påminner varandra om intervjun med Göran Ferm, ordförande i gruvbolaget Beowulf Minings styrelse, som sändes i radions ”Studio Ett” i början på juli. Programmet tog upp situationen i Jokkmokk med anledning av de omtalade gruvplanerna i Gállok. Beslutet ruvar regeringen fortfarande på. Göran Ferm ville påminna riksdagspolitikerna och radiolyssnarna om läget och föreslog lösningen för fattiga Jokkmokk med orden:
”Vi ska ju komma ihåg att Jokkmokks kommun är en av mest utsatta kommunerna i landet för avfolkning och dålig ekonomi. Nyligen utpekad i en utredning som bland annat refererades i Dagens Nyheter som en av de kommuner i landet som har absolut störst ekonomiska problem. Det är klart att då vore det ju angeläget att få igång ett sånt här projekt.”
Jokkmokk är en av de rikaste kommunerna i landet. Turbinerna i Luleälvarna driver Sveriges bästa sedelpress. En gång i tiden tog sig statsägda Vattenfall an älvarna. Angeläget. Kom till Jokkmokk. Tog och drog. Göran Ferm snubblar ner i ett djupt dagbrott i sitt resonemang om fattigdomsbekämpning i samband råvaruutvinning.
Det mest angelägna nu är att inse hur illa jordklotet mår. Erkänna att gruvdrift är förödande för naturen och klimatet i dag. Att låta järnmalmen ligga kvar i Jokkmokk är det bästa världsarvsbeslutet för oss alla.
Tack älven för en lärorik och fin hemestertur!