Allting man läser av honom verkar komma från en mycket gammal europé, från uråldrig klockklang, tunga murar och svåra minnen. Det betyder inte att han är museal, samtiden har effektivt förhindrat honom från den sortens exil, han är alltid i de aktuella sammanhangen.
Det betyder bara att han bildar sin egen kanon, i stämma efter stämma. Född 1945 i en del av Polen som nu tillhör Ukraina, flydde till urbanitetens Paris 1982, återvände till de polska slätterna och alltså numera åter i det Krakow som han beskriver i essä- och minnesboken I andras skönhet.
Det är en slags reseskildring, så tänker jag ibland under läsningen, ovanligt vacker. Zagajewski och hans generation var en del av den polska omvandlingen, den som aldrig riktigt upphörde fast man låg under den sovjetiska stöveln. Det är som att den mäktiga polska humanismen aldrig kunde lämna nationen, vilken därför aldrig helt kunde inlemmas i Sovjetväldet. Motståndet fanns där alltid, fanns i föreläsningarna, hos de gamla trötta professorerna, hos antikvariatshandlarna, i de små sammankomsterna, i studenternas själva läsart (först de spännande tänkarna, därefter den obligatoriska dogmatiken).
I en dikt från Houston reflekterade han en gång över Europas försök att glömma:
Jag är ensam, för Europa sover. Min älskade
sover i det höga huset utanför Paris.
I Kraków och Paris vadar mina vänner
i samma glömskans flod.
Zagajewskis främsta ledord är medvetenhet. Han avkänner oavbrutet, en blick mot historiens flod, en annan mot jaget, en tredje mot makternas nyckfullhet. Mätningsresultatet, medvetenheten faller ut som dikt. I sin nya bok gör han uppväxten i Krakow till denna medvetenhet, den tunga historien, studentåren, medvetenheten om alternativet. Det finns en reell stad, men det finns hela tiden en fiktiv stad också, en inre stad, ett Krakow av tankar och läsningar.
Tonfallet är ofta symfoniskt vackert och pedagogiken ibland förströdd, han blir då mycket lik de tragiska professorer han erinrar sig. Men man sjunker genom hans rader, aforismer och filosofi och det är Krakow som framkallar allt. Han tillhör de få poeter som orkar lyfta fram den större helheten. Hans närvaro är på något sätt större än historien enbart, hans aktualitet alltid färskare än moderniteten enbart. Han har en stor lyhördhet mot själva summan av existensen.
Tillslut lämnar han sitt Krakow och befinner sig mitt i det polska uppror mot makten som framför allt stavades Solidaritet. Hans kärleksfulla porträtt av den glade anarkisten och goda människan Adam Michnik, en av det polska upprorets klokaste, gör att jag äntligen förstår varför jag alltid känt mig så hemma i allt han skrivit. Det finns verkliga fränder. Och jag förstår varför hans kanske mest kända diktsamling fick namnet Ode till mångfalden.