Konst
Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen
Waldemarsudde
De har krupit ur sagoböckernas och myternas värld, gjort sig synliga och hörbara, men varför skulle vi bli rädda? Sten är ju sten och buske är buske vare sig det är dagsljus eller mörker. Fantasin sätter sig emellertid på tvären mot detta prosaiska synsätt, en gren som knakar och jämrar sig får en att rycka till.
Allt som inträffar har väl en naturlig förklaring men hur säker kan man vara på det? Fantasin låter sig inte bromsas. Det är som i Henry Fyselis (1741-1825) kända målning Mardrömmen. En otäck liten djävulsgestalt, en mara, sitter på den sovande kvinnans bröst och plågar henne. I verkligheten finns den inte men i hennes huvud finns den. På samma sätt är det med trollen i John Bauers (1882-1918) konst, ja mer än så. De är inte bara fristående gestalter utan en del av honom själv: "Ömsom är jag John Bauer och ömsom är jag troll".
Fram till 24 januari nästa år visas på Waldemarsudde utställningen "Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen". Det rör sig om 150 verk av nordiska konstnärer som i likhet med Bauer fascinerats av nordisk folktro och hur den kommer till uttryck i konsten. Dit hör Theodor Kittelsen, norsk-danska Louis Moe samt Akseli Gallen-Kallela och Hugo Simberg från Finland. Merparten av deras verk tillkom kring sekelskiftet 1900. Bauer står i centrum med sextio.
Den svenska skulptören, målaren och glaspionjären Agnes de Frumerie (1869-1937) är representerad med flera verk. Även hon fann inspiration i den mångskiftande naturen och barndomens västgötska sagovärld. Hon stannade i Paris under större delen av sitt liv men längtade hem. På avstånd gav hon liv åt troll, älvor, häxor och övernaturliga väsen. Med tiden blev hennes konst alltmer symbolistisk.
I mångt och mycket är utställningen en retrospektiv av John Bauers konst men här finns också nutida fotografiska verk. Maria Friberg visar i Mirroring Eyes #1 och #2 ett stycke naturskog med stora mossbelupna stenar som legat där sedan urminnes tider. Visst är det något mystiskt och magiskt över dem men man kan också se bilderna som en sorgsen kommentar till vår tids skogsskövling.
Låt oss nu återvända till John Bauer. Han hade ägnat åtskillig tid åt karikatyrkonsten, trollen kan ge intryck av att vara karikatyrer av människor och kanske är det också. De har ofta plirande ögon, stripigt hår, överdimensionerade näsor och släpande gång. Jag tror dock inte alls på den föreslagna tesen att Bauer velat göra karikatyrer av samerna efter sin lappländska resa. Hans mål var att skildra den samiska folkkulturen, redskap kläder och annat. Mest av allt är dock trollen projiceringar av inre själstillstånd.
Gustaf Frödings Ett gammalt bergtroll som Bauer illustrerat är en ensam, olycklig och utstött klumpeduns som längtar efter mänsklig gemenskap och kärlek. Det kan han inte räkna med att få, bara hoppas. "Och tänk den fagra prinsessan, som gick förbi här i jåns och hade lengult om hjässan, hon vore allt mat för måns." Hos Bauer hänger besticken redan vid klumpklossens sida och där lär de förbli hängande. "Men hum, hum, jag är allt bra dum, vem skulle sen titta milt och gott, en tocken dumjöns jag är, hum, hum, ett tocke dumt huvud jag fått."
Man kan knappast säga att det bakom trollens grova drag döljer sig en eldsjäl och en lysande intelligens. De verkar vara pinsamt enfaldiga men där kan man ta miste. Att döma av deras tjocka gyllene armringar och överdådiga örringar har de ju blivit så rika. De är med andra ord knipsluga och vill inte gärna dela med sig av sin rikedom.
Hos Bauer är de inte onda, snarare rätt godmodiga. Att de i vissa fall kan se elaka ut betyder förstås inte att de är det. Nej, man skall akta sig för att döma hunden efter håren. Finlemmade små vita prinsessor behöver inte frukta trollen. De tycks vilja beskydda dem och skulle de ändra inställning finns det alltid en oförvägen gosse eller riddare till häst som kan ingripa till deras förmån.