Under arbetets gång växte biografin till en bredare skrift om också funktionalismen och den stora Stockholmsutställningen 1930. Tidigare har Gedin skrivit uppmärksammade böcker om Heidenstam, Carl Larsson och Grünewald.
Paulsson hade tidigt intresserat sig för tyska föregångare till funktionalismen som Deutscher Werkbund och Bauhaus-rörelsen, liksom för arkitekten Le Corbusier, som blev en av modernismens främsta teoretiker, han som hävdade att ”hus var maskiner att bo i”.
Tillsammans med arkitekterna Åhrén, Markelius och Asplund introducerade Paulsson funktionalismen på Stockholmsutställningen 1930.
Gedin framhåller att funktionalismen inte bara gällde smak och stil utan också medförde en hel ideologi för stadsplanering, byggnadskonst och boende. Utställningen blev en stor publiksuccé, och feststämningen lockade många besökare. Däremot var många skeptiska till funkisens ”lådstil” och den modernistiska konsten, och konsthantverkarna sålde dåligt.
Eftersom den socialdemokratiska regeringen så småningom övertygades om funkishusens förtjänster, kom Stockholm och andra svenska städer att förvandlas. Funktionalismen fick sitt genomslag i Sverige i och med ”miljonprogrammet” 1965-75. Gammal bebyggelse revs även om mycket kunde ha bevarats och restaurerats, och nya bostadsområden med stora hyreskaserner växte upp.
Olle Adolphson skrev ”Gustav Lindströms visa”, som uttryckte vad många kände:
Men titta dej runt omkring, titta noga som fan,
för endera dan, serru, så river dom hela stan
och sen rusar vi in i mardrömmen av glas och betong
och där sitter vi sen och hurrar och tycker skjortan är trång, är du me på den!
Dagens läsare kommer att förbluffas och förskräckas över hur pionjärer för funktionalismen hade totalitära anspråk och ville bestämma över hur folk skulle bo. Man ville skapa den nya människan, sund och ren, sportig och spänstig.
En av de mest välbesökta avdelningarna på Stockholmsutställningen hette ”Svea Rike” och handlade om ”Det svenska folket”. Lubbe Nordström beskrev i utställningskatalogen det svenska folket som ”organiserat, fritt och friskt ”.
”Den forna bekväma småborgerliga typ har ersatts av en ny spänstig, både kroppsligt och andligt tränad, nationell typ” enligt Nordström. En bild visade en avskräckande ”Medelson”, småfet efter alla smörgåsbord och groggar, i stor kontrast till de avbildade atleter som stod vid hans sida. Medelson påminner om de nidbilder av ”judiska brackor” som förekom i nazistiska teckningar.
Den dominerande delen av ”Svea Rike” var den ”Rasbiologiska avdelningen” som skapats av Herman Lundborg, grundaren av ”Sveriges institut för rasbiologi”. Han framställde här svenskarna som ett rasrent folk, och han varnade för sådana rasblandningar som skett i Amerika, där ”negrer”, indianer och vita fött bastarder, kända för sedeslöshet och kriminalitet. Till yttermera visso visade planscher olika ”folktyper”, de stiliga nordiska som kontrast till ”onordiska” balter och ”lappar”.
Förklaringen till detta frånstötande inslag i den annars så radikala Stockholmsutställningen var enligt Gedin att denna indelning i raser var fullständigt självklar i dåtidens Sverige.
Gedins gedigna bok på 300 sidor ger ett intressant och nyanserat porträtt av Paulsson och beskriver hans ideologiska och estetiska utveckling från ungdomens studier fram till befattningen som direktör för Slöjdföreningen och till sist som professor i konsthistoria i Uppsala.
Han författade en imponerande mängd skrifter. Som exempel kan nämnas hans mäktiga ”Konstens världshistoria”, omfattande 2000 sidor. Tiden som professor blev hans lyckligaste, ansåg han själv. Han var en skicklig pedagog, och Gedin, som tänkte bli litteraturhistoriker, bytte till konsthistoria, när han hört en enda föreläsning av Paulsson.
Paulsson ändrade ståndpunkt i många frågor och lämnade sin trosvissa övertygelse om funktionalismens förträfflighet. Hela tiden fanns emellertid ett samhällsengagemang som utgångspunkt för hans arbete. Han påverkades av den framväxande sociologiska vetenskapen och satte konstnärer och konstverk i samband med olika samhällsförhållanden.
Gedins väl underbyggda framställning kan säkert användas som handbok för blivande arkitekter och konstvetare, men hans klara och lättlästa språk gör den tillgänglig för alla intresserade. Boken är försedd med litteraturförteckning, notapparat och personregister. Jag skulle ha önskat ett rikare bildmaterial.