Litteratur
Rågen. En spretig historia.
Författare: Annika Luther
Förlag: Schildts & Söderströms
Idag gör stråförkortningsmedel att inga grödor vajar symboliskt högt. Det skulle slå ner säden och sinka industrijordbrukets maskiner. Kanske vajar den på de alternativa odlingarna, Annika Luther, som skrivit en spirituell bok om råg, antyder det.
Det var Esaias Tegnér som i Fritjofs saga lät rågen röra sig sådär sinnligt, även om verbet den gången faktiskt var ’vagga’. Nå, finskt nationell är den, skapar mörkt bröd med delikat eftersmak, ansågs länge lågstatus. Annika Luthers bok är essäistiskt lärd, lätt och elegant i handlaget, ljus i tonen, dessutom vackert illustrerad av Herta Donner.
Ursprungligen rann rågen upp, som ett av många vilda gräs, i västra Asien någonstans. Domesticerades och spreds. Romarna föraktade den och höjde vetet istället, i norra Sverige har den haft svårt att slå igenom trots att Finland en gång utgjorde östra halvan av riket. I Finland blev den nationalgrödan, där skapades brödet och memman, den märkligt den kolsvarta efterrätten som åtminstone förr kunde ses i frysdiskarna. Endast i Gävleborg har rågen haft framgång, runt 1900 odlades råg på bara 2 procent av Norrlands åkerareal, kornet var nästan allenarådande. Men svedjekulturens rågsort, som kallades tuvråg, omtalas i traditionsberättelserna från Norrbotten som något man kunde gå vilse i, åtminstone med lördagskvällarnas speciella förutsättningar.
Så annorlunda, detta grannland som en gång var samma land, krig och revolutioner, råg istället för korn eller vete, svedjebruk istället för fasta åkrar eller skogsbete och kornknarren heter följaktligen Rågfågeln. Poesi om rågen, sånger, maträtter, och böcker, exempelvis Jarl Hemmers ”Rågens rike”, från Västerbottens systerlandskap Österbotten. Mest kärleksfullt i denna förälskade bok om ett sädesslag är kanske Luthers rader om Eino Leinos svåröversatta dikt ”Nocturne” som hyllar just Rågfågeln och som är synnerligen folkkär i vårt oumbärliga grannland.
Intelligent, associationsrikt och uppdaterat, Annika Luthers oro för klimatkris och arter som dör ut är stor och befogad. Men aldrig bitter utan trösterik och ömsint.