– Stina Stoors bok "Bli som folk" var en riktigt aha-upplevelse för mig. Då insåg jag att man kan skriva som man vill och använda sig av sin dialekt, säger hon.
"Kaffe med mjölk" är en berättelse om en mor och en dotter och ett avstånd mellan dem lika långt som mellan Gällivare och Stockholm. En smått melankolisk berättelse om en mor/dotter relation där det mesta skaver men också om hur de tunnaste trådarna kan vara de starkaste banden.
– När jag gick på gymnasiet läste jag inte böcker om livet utanför storstaden. Inte heller pratade jag om mig som en person som skrev. Det var först när jag flyttade hemifrån som jag kunde omformulera och lyfta fram nya sidor av mig själv. Inte minst hittade jag litteratur som beskrev livet i norra Sverige.
Skrivit har hon alltid gjort med en stor kärlek till det svenska språket, men det var först i samband med flytten till Umeå hon började definiera sig själv som en skrivande människa.
– Tidigare hade jag försökt att skriva berättelser på rikssvenska, men insåg i mötet med ny litteratur att jag kan skriva som jag tänker och använda min dialekts meningsuppbyggnad – mycket mer energibesparande än att hela tiden jobba med ett språkligt motstånd, säger hon.
Förutom Stina Stoor lyfter hon fram David Väyrynens bok "Marken" och musiker som Johan Airijoki och gruppen Väärt som inspirationskällor.
– David Väyrynens "Marken" bläddrar jag ofta i för att hitta tillbaka till Gällivaredialekten men också när jag har hemlängtan. För det har jag. Jag längtar till huset, mina föräldrar, stigar jag gått och fjällen, säger hon.
Yngst i en syskonskara av fyra och uppvuxen i en renskötarfamilj finns det ett samiskt stråk i berättelsen, inte minst för att de två huvudkaraktärerna är samer. Men däremot är det inte en berättelse där den samiska kulturen står i fokus.
– Det är jätteviktigt med böcker som beskriver den samiska kulturen men berättelsen om Agneta och Tilda handlar om andra saker. Det är deras relation jag velat utforska. Tilda väver förvisso band, men det är nog mest för att hon saknar sin mormor. Agneta har helt andra saker att tänka på, som sin cancersjukdom och hur hon ska kunna berätta om sin dödsdom för sin dotter.
Hela berättelsen utspelar sig inom en vecka när Agneta besöker Tilda i Stockholm och språket är rakt och sakligt.
– Bokens språk speglar Agnetas sätt att tänka och prata. Jag föreställer mig inte att hon tänker i metaforer. Jag är själv en ganska orolig och ältande person – nu låter jag mina karaktärer göra misstagen åt mig. Jag har själv oroat mig för moderskapet och att få ett barn du inte utvecklar en bra relation till, säger hon.