Detalj ur en av Johanna Magorias illustrationer i boken "Familjen Amarant flyttar in".
– Vi ville visa något som är glömt och magasinerat, säger författaren Elin Ruuth om sitt samarbete med illustratören Johanna Magoria.
"Familjen Amarant flyttar in" är en liten förgylld, påkostad pärla där ljuset möter en skuggvärld – en sagovärld i gränslandet mellan historisk brittisk adel och nutida svensk verklighet.
– Jag hade just sett den brittiska serien "Downton Abbey" för femte gången och plötsligt fanns alla karaktärer i min hjärna. Sedan skrevs berättelsen i stort sätt av sig själv, säger Elin Ruuth.
Historien utspelar sig i ett vanligt bostadsområde med ett hus som inte liknar något annat och där plötsligt en mycket spektakulär familj flyttar in tillsammans med sitt tjänstefolk. Pojken Neo blir minst sagt nyfiken på sina nya grannar som förutom en tam krokodil består av pappan Aster, storebror Poppel, tvillingarna Mistel och Tistel samt lillasyster Hassel.
– Min dotter var åtta år när jag skrev historien, en tid när barn funderar på hur det är hos sina kompisar. De hälsar på varandra utan en förälders guidning och möter familjer som är olika. Det händer också Poppel och Neo i boken, karaktärer som finner att olikheten är lockande. Det är fint.
Neo bor med sin mamma och pappa i ett vanligt hus. Han går i skolan, gör trix på sin sparkcykel och tränar taekwondo medan familjen Amarant representerar en annan tid med helt andra värden och estetik. En värld av kråsskjortor, stora familjeporträtt i olja och tebjudningar.
"Vi är sådana som uppskattar poesi", säger bland annat pappa Aster vid en utflykt till havet.
– För mig är det väldigt lustfyllt att vara i Amarantvärlden. Där får jag utlopp för det jag älskar även om jag varken har djur eller är adlig. Men jag älskar loppisar, hembygdsmuseum och vill ha fysisk kontakt med historien. Därför skulle jag gärna vilja bo i familjen Amarants hus som är lite trasigt, övervuxet och inte anpassat till den moderna världen. Och visst skulle det vara underbart att ha tjänstefolk att bolla vardagens bestyr och tankar med. Samtidigt vill jag betona att jag inte är förespråkare för det brittiska klassamhället. Mest är jag nog intresserad av familjer, säger Elin Ruuth.
Inspiration till den brokiga familjen Amarant har hon bland annat hämtat från filmens värld, exempelvis "Familjen Adams" – skrämmande och samtidigt avundsvärda karaktärer.
– Jag är absolut en anhängare av skönhet och estetik. Jag väljer alltid utseende före funktion. Det gäller allt från köksredskap till kläder. Trots att det är livsfarligt i kylan klär jag mig likt Andres polarexpedition, inte i moderna funktionskläder. Det priset är jag villig att betala för min vurm för det sköna. Med det sagt finns däremot ingen korrelation mellan det vackra och mänsklig lycka. Det skrev jag bland annat om i min roman "Konsterna".
Illustratören Johanna Magoria och författaren Elin Ruuth hittade varandra konstnärligt i arbetet med bilderboken "Tidernas djur". I det nya bokprojektet ville de båda lyfta något glömt och magasinerat.
"Familjen Amarant flyttar in" är den första boken i en serie om tre berättelser. Uppföljaren kommer om cirka ett år. Framför allt hyllar Elin Ruuth samarbetet med illustratören Johanna Magoria.
– Vi tycker båda om det vackra och Johannas bilder är fyllda av ljus, stämningar och skuggor. Hon gjorde bland annat en serie porträtt som var häpnadsväckande, bland annat av en man med hjorthorn (läs pappa Aster). Det är en ynnest att arbeta tillsammans med en person som ger liv åt mina texter så mycket bättre än jag kunnat föreställa mig. Magiskt, säger Elin Ruuth.