"Jag utvecklar gamla grundmönster i min gravyr. Jag väljer ofta renar som motiv eftersom de är så fantastiska djur. Det finns ett unikt band mellan renskötare och dess renar, säger Jon Tomas Utsi.
Sedvanligt deltar Jon Tomas Utsi under Jokkmokksmarknad. Tillsammans med sin far ställer han ut ett antal föremål till försäljning, välarbetade knivar, små askar, kåsor och några smycken – alla välarbetade med vacker och omtänksam handpåläggning – ett hantverkskunnande som tagit honom till de finaste kulturella finrummet.
Som första doudjár får han bildkonstnärsfondens stora stipendium och kan därför sälla sig till svenska konstnärskap som bildkonstnärerna Ernst Billgren, Ann-Sofi Sidén, Elis Eriksson, Marie-Louise Ekman, formgivaren Jonas Bohlin och silversmeden Torun Bülow-Hübe, för att nämna några konstnärer som sedan 1993 belönats med samma stipendium.
– Jag satt på skotern, mitt ute i ödemarken när ett konstigt 010-nummer började ringa envist. Jag brukar aldrig svara på samtal från okända nummer, säger han.
Men när ett 08-nummer började ringa var det ett samtal han aldrig kommer att glömma.
– Fullständigt overkligt att få beskedet på fjället. Nej, det har fortfarande inte sjunkit in, säger han.
Redan som barn fick han sin första kniv av sin far som tidigt lärde Jon Tomas Utsi grunderna i hårdslöjd. Och den kniven glömmer han aldrig.
– Vi var på väg från kalvmärkning på fjället och jag tappade bort min kniv, en fin kniv jag fått av min pappa och det blev ett himla ståhej när pappa insåg att kniven var borta. Då lärde jag mig knivens värde och dess mångfunktionella betydelse. Kniven används till mat, slakt, fiske, karva torrkött, skära bröd och näver till eld när man vistas utomhus. Kniven är minst sagt betydelsebärande i mitt liv, säger han.
Numer lämnar han dock sin kniv i bilen när han går in i matvaruaffären för att handla. Nya tider har gjort att knivar inte längre är tillåtet i folksamlingar.
– En kniv i händerna på fel person är ödesdigert. En kniv ska aldrig användas mot en människa. Det är ett främst ett bruksföremål, betonar Jon Tomas Utsi.
En liten ovalformad och len ask, signerad Jon Tomas Utsi.
Född i Karesuando, men med rötterna i Jokkmokk och Porjus, är hans inspiration djupt rotad i den samiska traditionen.
– Mina båda föräldrar var lärare men det var pappa som väckte min passion för slöjd. Han kombinerade renskötsel med slöjd och läraryrket, vilket även jag gjort under några år.
Utbildad grundskollärare i slöjd och samiska jobbade Jon Tomas Utsi deltid på Samernas utbildningscentrum tills han bestämde sig för att koncentrera sig på det han verkligen brinner för, det vill säga hårdslöjden/doudjin kombinerat med arbetet som renskötare.
– Under min utbildning på samernas utbildningscentrum fick jag grundläggande kunskap om hur man hittar rätt material i skogen och vilka typer av marker och skog där det kan finnas bra material för slöjd, även om du får vänta ett tag på en vril att växa till sig.
En av alla välarbetade modeller av kåsor som Jon Tomas Utsi tillverkat av björkmasur och renhorn samt sin egen gravyr.
Mest arbetar Jon Tomas Utsi med björk, fällhorn och slakthorn från ren.
– Som renskötare har jag en stor fördel. Jag färdas mycket i skogar och lägger på minnet var jag kan hitta fint material som jag hämtar när jag har lust och behöver, säger han.
En vril eller masur från björk är ett levande material, inget det andra likt, därför är många av de föremål Jon Tomas Utsi tillverkar helt unika i form och utseende.
– Jag har utvecklat ett tålamod. Det tar tid, inte minst gravyren på mina olika föremål. Dessutom inspirerande att gamla samiska bruksföremål fortfarande berör så många, säger han.