1987 stänges mentalsjukhuset Furunäset i Piteå. Där dog författaren Pia Mariana Raattamaa Viséns gammelmormor Ingá 1928, men någon grav har hennes efterlevande aldrig återfunnit, utan man tror att hennes kvarlevor används i den rasbiologiska forskningen och kanske finns bevarad i den anatomiska samlingen.
Pia Mariana Raattamaa Visén debuterade med boken "Där rinner en älv genom Saivomuotka by" 2019 – en berättelse hon läste högt för sin mamma som plötsligt föll i tårar.
– Mamma grät eftersom hon var helt övertygad om att min gammelmormor låg i en låda på Karolinska sjukhuset i en källare, eftersom gammelmormor Ingás grav aldrig återfunnits efter hennes död på Furunäset. Då var min mamma närmare 100 år och hade aldrig nämnt denna skräck för att hennes mormors kvarlevor låg bortglömda i någon låda i den anatomiska samlingen. En skräck hon burit på i tysthet alla år.
Och ur denna djupa smärtpunkt i Pia Mariana Raattamaa Viséns egen släkthistoria, föddes berättelsen "Sammanflätning".
– Jag hörde min gammelmormors rop genom tid och rum. Det väckte viljan att berätta, säger hon.
Pia Mariana Raattamaa Visén vittnar dock om svårigheten att skriva om en historia, både skamfylld och sårig och som gått i arv i generationer. Omskrivningarna har varit oändliga. Scener har bytt plats. Men hela tiden har samtalet med gammelmormor Ingá varit högst levande i processen.
– Det låter prilligt, men jag har varit i ständig dialog med min gammelmormor och frågat henne vad hon ser och tänker under skrivprocessen. En förövrigt helt organisk och undersökande process. Jag har inte skrivit något synopsis eller byggt upp någon dramaturgi. Jag har skrivit fram berättelsen utifrån de karaktärer som börjat tala till mig.
Berättelsen innehåller tillbakablickar från livet i Saivomuotka i Karesuando distrikt på 1700-talet men händelserna i romanen utspelar sig från mitten av förra sekelskiftet fram till våra dagar där den tornedalska koloniala historien med tvångsförflyttningar, rasbiologisk forskning, förbjudna språk, gravar som skändats och påtvingade namnbyten löper som en röd tråd genom berättelsens många kvinnoöden.
"Det är något särskilt med namn, om du förstår vad jag menar" är ett citat av Tove Jansson som inleder första kapitlet i "Sammanflätningar" och berättar om de medvetna namnbyten som skett historiskt.
– Vårt namn bär vår identitet. Därför är det djupt kolonialt att människor i kyrkböckerna har helt andra namn än vad de egentligen hette. Det finns namn de bar med kärlek och namn som tydligt talar om underordning, säger Pia Mariana Raattamaa Visén med paralleller till dagens smek- eller öknamn.
– Det sägs att det tar fyra generationer att glömma ett krig. Därför kanske femte generationen, unga Ellen i min berättelse, kliver fram i framtiden, befriad från den historiska skammen och blir till en egen roman. Men än så länge är karaktären Ellen ganska konturlös, säger hon.
Pia Mariana Raattamaa Visén har tidigare gett ut boken "Där rinner en älv genom Saivomuotka by". "Det var inte tänkt att min andra roman skulle ligga så nära den första, men så började min gammelmormor Ingá ropa på mig genom tid och rum", säger hon.
Genomgående i historien lyser också Pia Mariana Raattamaa Viséns stora intresse för ord där hon menar att den flerspråkiga tornedalska kulturen skapat ett mer kreativt och rörligt språk.
– Orden sjunger närheten till kulturen. Under min uppväxt var det återkommande att min mor svarade: "Nå, int går det att säga på svenska", när jag bad henne översätta från meänkieli. Vi är våra språk. Därför har givetvis den äldre generation präglats av att meänkieli inte sågs som ett eget språk, utan kallades för byfinska.
Idag är ses det dock som ett av de svenska minoritetsspråken– ett språk som Pia Mariana Raattamaa Visén ser som sitt modersmål, men som hon inte behärskar.
– Min mor ville inte att jag skulle få bära den skammen. Därför kan jag svenska och engelska mycket bättre än meänkieli som jag bär i hjärtat. Det är mitt djupa sår, mitt arv, säger Pia Mariana Raattamaa Visén.