– Det är ett drömprojekt att få medverka med nya verk under biennalen, säger han.
Erik Törnqvist från Luleå har just nu ett studieuppehåll från Konsthögskolan i Stockholm där han numera bor och verkar. Men eftersom han beskriver sig som en äkta Norrbottenspatriot är det just de nordliga delarna som manifesteras i hans konst. Redan nu har ett av hans äldre verk som ingår i Luleåbiennalen haft vernissage på Silvermuseet i Arjeplog – ett verk med utgångspunkt i gruvnäringen på ett existentiellt plan.
– Jag intresserar mig för vad det är som driver människan att gräva allt djupare i marken i jakten på malm samtidigt som expansionen mot rymden tagit fart. När Sputnik sköts upp 1957 fanns inga objekt i jordens omloppsbana. Nu finns 8-10 000 objekt som snurrar runt vår jord med risk för att någon gång falla ned som rymdskrot, säger han.
Luleåbiennalen 2020 som fått titeln "Tiden på jorden" tar grepp om den spekulativa frågan om vad ’realism’, som begrepp, uttryck och paradigm, skulle kunna betyda idag. Något som fått Erik Törnqvist att ta fasta på en personlig berättelse om en väg hans farfar byggde på 1960-talet. Vägen som börjar från väg E 45 norr om Övre Soppero fortsätter ut i Sápmi mot samevistena Pulsujärvi och Järäma - men ligger även inom området som Esrange kallar Kraschzon-B. Det vill säga ett område där rymdskrot kan falla ned. I området har också 21 skyddsrum av korrugerad stål byggts, med en radio som sänder ut varningar på olika språk; svenska, finska, engelska och samiska.
– Det handlar om en infrastruktur som garanterar möjligheter till något men där effekten också är extremt oförutsägbar. Det finns även olika historier om denna grusväg. Esrange kallar det en kompensationsväg för samebyarna. Farfar säger att de byggde en flyktväg. Vissa kallar vägen en välsignelse, andra en förbannelse. Vad är realism? Vem får berätta sin historia?, menar Erik Thörnqvist.
Han menar att rymdestetiken har sitt eget tydliga språk där man spelar på en nations suveränitet och kommunicerar ett politiskt budskap – att nationen positionerat sig i rymden.
– Det finns alltså både starka ekonomiska och politiska intressen inom rymdforskningen. Intressant ur ett konstnärligt perspektiv är också det övervakande perspektivet, drönarblicken vi inte uppfattar. Men det jag främst belyser är själva skärningspunkten mellan det vertikala mänskliga begäret både upp mot rymden och nedåt i marken i relation till det horisontella livet på jorden.
I Luleå kommer han att visa två nyproducerade verk. Det stora skulpturala objektet "Cartesian crawler" kommer att visas på Konsthallen i Luleå där han använt de diametrala måtten från skyddsrummen som byggts vid vägen. En skulptur med rymdliknande kropp och en svans av papier maché.
– Jag har utgått från filosofen René Descarts som uppfann bruket av projiceringar av punkter i planet på x- och y-axel, det så kallade kartesiska koordinatsystemet som i mitt fall beskriver vertikala och horisontella begär. Hans idéer bygger också på att kroppen och sinnet är särskilda, säger han.
Det andra verket kommer att visas på Norrbottensmuseum och bygger på tre rullar med Super8-film som hans farfar filmade under åren som han byggde vägen ovanför Kiruna.
– Filmerna har jag redigerat ihop och kommer att visas på en skärm, mitt i ett naturlandskap med rymdskrot som jag ska gjuta i betong tillsammans med stenar jag plockat från vägen farfar byggde. Jag menar, vägbygget vilar på utopiska idéer om det samhälle vi vill ha samtidigt som dagens miljöfrågor och postindustriella landskap intresserar konstnärer ur ett annat perspektiv. Natur kontra teknik. Egentligen hur ska det framtida livet i Norrbotten levas och utformas med de näringar som finns här, säger Erik Törnqvist.