Lars som är uppvuxen i Luleå började klottra när han var 19 år och hade flyttat hemifrån. Han tyckte det var häftigt att vara ute om nätterna och få kickar av att klottra. När han ändå inte hade något arbete att gå till, fanns det inte mycket att förlora tyckte han. Han hade några kompisar som också var intresserade av klotter och tillsammans drog de ut på gatorna och gjorde både seriösa målningar, och slarviga taggar.
– Jag lärde känna fler och fler när jag var ute och målade. Det blev som ett stort hemligt sällskap. Det var människor som jag inte hade något gemensamt med förutom målandet, säger Lars.
Flera gånger har Lars blivit jagad av polisen när han varit ute och målat. Han har blivit fotograferad, men aldrig tagen till förhör eller blivit lagförd.
– Men Luleå är en liten stad. På så vis är jag brännmärkt här. Polisen vet att jag klottrar.
Men allt skattemedel som går åt till klottersanering. Vad säger du om det?
– Kommunpolitiker är tråkiga människor som vill ha en steril miljö. De vill att staden bara ska vara som en enda stor galleria. Visst tar jag mig friheter, men det är en form av ifrågasättande om vem som ska ha tillgång till det offentliga rummet. Det är väldigt få som får en staty tillägnad sig, men alla kan klottra sitt namn på toaletter.
Enligt Lars är graffiti en kulturform, och om man målar men inte är insatt i kulturformen så klottrar man.
– Men för utomstående är all olaglig graffiti klotter.
– Jag tycker den lagliga graffitin är skittråkig. Olagligheten är en viktig aspekt. Det gör att man håller ihop, det här med att inte prata med polisen och så. Det är en stark gemenskap. Om det hade varit lagligt hade det bara blivit som vilken konstform som helst. När det är olagligt blir det hemligt och en sorts motkultur.
Nuförtiden bor Lars i södra Sverige och klottrar inte lika mycket. Främst beror det på att han utbildat sig till sjuksköterska.
– Jag vill inte riskera att åka fast och bli av med jobbet. I framtiden vill jag åka utomlands och arbeta som volontär också. Det känns som ett viktigare mål än att få kickar av att klottra.
– Karl Marx skriver i Kommunistiska manifestet att ”Medelklass är arbetarklass med mer att förlora än sina bojor”, och det stämmer ganska bra in på min nuvarande situation.
Även om Lars för tillfället inte är ute på nätterna och klottrar, gör han det när han är utomlands. Där spelar det ingen roll om han åker fast. För om han åker fast där hamnar det inte i svenska polisregister.
Erik som också är uppvuxen i Luleå var tolv år gammal när han började spraya på plank hemma. Han har så länge han kan minnas alltid ritat och varit intresserad av konst, men det var vid en resa i Italien som han såg målade tåg och förstod att graffiti var något för honom.
Vid fjorton års ålder började han dansa breakdance. I sin breakdance-grupp fann hann kompisar som också var intresserade av graffiti. Tillsammans började de att klottra om kvällarna och dansandet blev sekundärt. När de skulle ha dansuppvisning höll det på att gå åt skogen.
– Innan föreställningen gick vi ut på stan och busade. Vi hittade en vinflaska som vi drack upp, klättrade upp på ett tak och började klottra. Vi var nära på att missa föreställningen.
Jag och Erik träffas för en vårpromenad. Vi tar oss ner till järnvägen nära stålverket i Luleå. Det här är en välbekant plats för Erik. Precis som Lars tycker Erik att det olagliga är en viktig del av graffitin.
– Men jag tycker det är bra att de som är duktiga får visa upp sig på gallerier. De som ställer ut gör det olagligt också. Om man tar bort det olagliga blir det en helt annan konstform. Ibland tycker jag en tagg på gatan kan vara tusen gånger snyggare än en tavla på galleri. Även om det kanske lagts ner två sekunder på taggen och flera veckor på tavlan.
När det gäller skattemedel till klottersanering kan Erik förstå att det ibland finns ett behov av sanering.
– Jag kan förstå att vissa grejer saneras. Då kan jag måla nytt där också. Men det mesta känns onödigt. Nu har ju Luleå kommun fått för sig att precis allt ska bort. Det säger sig självt att målningar som saneras kommer ersättas av fulare grejer i ren frustration. Kommunen tycker att betongen i gångtunnlarna förstörs av graffiti. Men de rollar bara över målningarna med en färg som förstör betongen mycket mer än sprayfärg.
Tåg, industribyggnader, Erik målar på det mesta.
– Men privatpersoners hus brukar jag hålla mig ifrån. Jag vill inte göra folk ledsna. Men folk som har fastigheter inne i centrum får räkna med att det blir lite klotter.
Eriks bästa graffitiminne har han från ett Stockholmsbesök i tidiga tonåren.
– Vi lyssnade mycket på Loop Troop och Promoe när vi var små. När vi stod och målade i Stockholm kom plötsligt Promoe gående. Han fick låna en sprayburk och målade med oss ett tag. Det var häftigt.
Tågen som står här har besökt många städer. På ett tåg känner Erik igen signaturerna av andra målare från Malmö, Stockholm och Umeå. Han noterar även tyska taggar på ett annat tåg. Erik förklarar att tyska graffitimålare har en annan stil.
– Graffitin är en livsstil. Det enda jag gör när jag är ute och reser är att måla. Det är det enda man har i huvudet om kvällarna. Alla mina vänner målar. Jag gillar allt kring det. Att lära sig hur olika vaktbolag rör sig exempelvis. De flesta vet ingenting om klotter och graffiti. Men om de skulle få en sprayburk i handen och måla lite skulle de tycka att det var jätteroligt. Det finns så mycket okunskap om det.
Erik och Lars heter egentligen något annat.