En byggsats av chefsrummet i dåvarande Vattenfalls huvudkontor i Adelcrantzska palatset i Stockholm provande konstnärerna att sätt upp i skogen i Herstön. "Vi vill placera rummet i en miljö som påverkas av beslutet att bygga ut vattenkraften", säger de
– För oss är denna lilla lav en symbol för sorgen i ett förändrat landskap, säger konstnärerna Anja och Tomas Örn.
De har under lång tid utforskat mänskliga ingrepp i naturen i sin konstnärliga praktik, inte minst Luleälvens utbyggnad och konsekvenser av Aitiksgruvans expansion.
Och utställningen "Forsdimma" är inget undantag – en konstnärlig gestaltning där de undersökt de rum där beslut om vattenkraftsutbyggnaden skedde. Utställningen hade också från början ett helt annat arbetsnamn, nämligen "Rum för stora beslut".
– Vi intresserade oss för arkitekturen bakom beslut med våldsamma konsekvenser på vår gemensamma natur och letade fram var Vattenfall hade sitt första huvudkontor, säger Tomas Örn.
En ritning över Vattenfalls huvudkontor och maktens rum har gestaltats i plexiglas tillsammans med arkivfotografier från arbetsplatsen från Stockholms stadsmuseum.
På 1920-30-talet var Vattenfall inhysta i Adelcrantzska palatset på Norrmalm och konstnärsparet hyste en förhoppning om att få göra ett studiebesök i dessa maktens rum. Det lyckades inte på grund av det förhöjda terrorhotet. Istället fick de vända sig till Stockholms stadsarkiv för att hitta beslutsfattarnas styrelsrum.
– Vi ville flytta det rummet till en plats som berördes av beslutet om utbyggnaden av Luleälven. Därför har vi skapat en byggsats i skala 1:1 som vi provande att sätta upp i skogen ute på Hertsön. Och rummet blev verkligen futtigt i naturens egen arkitektur, säger Tomas Örn.
"Hur ska någon förstå vikten av forsdimma, om minnet av fukten mot huden, eller upplevelsen av en dånande fors inte finns", menar konstnärerna Anja och Tomas Örn. På bild framför videoverket "Forsdimmezonen".
Men tankarna om de sår som älvutbygganden skapat vände även blicken tillbaka till hur det var innan.
– Jag började fundera över forsdimman och att det måste varit rätt så fuktigt i luften med alldeles specifika mikroklimat som försvunnit när de naturliga vattenfallen byggdes bort. Då vände vi oss till vår dotter som läser biologi. Hela klassen engagerade sig och hittade denna lilla håriga skrovellaven som idag bara finns på tre ställen i Sverige, faktiskt nästan försvunnen från världens yta. Jag tänker att utsikten från ett rum där beslut tas måste ha betydelse. Skulle utbyggnaden skett i lika stor omfattning och makten tittat ut över ett forsande vattenfall. Jag tror inte det, säger Anja Örn.
Den håriga skrovellaven är nästan borta från jordens yta och trivs bäst när forsdimman kan dröja sig kvar och fukta den omkringliggande skogen precis lagom mycket. Den har hittats på tre platser i Sverige, några små lokaler i Norge samt enstaka fynd i västra Nordamerika, Ryssland och på Grönlands sydspets.
Till utställningen finns också en hel vägg med keramiska skulpturer av den håriga skrovellaven, tillsammans med ett videoverk av ett befintligt vattenfall.
– Vi vill visa något vi gått miste om. Det är en sorg att vi inte har några minnen över de vatten som dånat genom landskapen, att vi aldrig fått stå vid dess kant och imponeras, säger de.