Litteratur
Författare: Amat Levin
Titel: Svart historia
Förlag: Natur & Kultur
I förordet är han full av optimism, ”Afrika betraktas inte längre som ett slags barbarismens museum vars folk stått utanför den mänskliga utvecklingens och förändringens lagar …. utan som en världsdel som kräver lika allvarlig behandling som alla andra kontinenters historia”.
Första upplagan kom 1966 och präglades av denna ljusa optimism att kolonialism, rasism och storskaliga massakrer var obehagligheter vi lagt bakom oss. Afrika var jämställt, världen gick framåt med kunskap och upplysning.
Den goda skribenten och journalisten Amat Levin hyser inte riktigt samma ljusblå optimism. Utvecklingen blev ju inte Davidsons, rasismen och kolonialismens arv är en levande plåga. Levin skriver en rapsodi över svart historia, han rundar de omöjliga frågorna om vem som egentligen är svart och vad som är afrikanskt på kontinenten eller kanske någonting annat. Han håller sig ofta kring det som fascinerade mig för femtio år sedan, de högkulturer som fanns både i väster och öster. Han skriver om slavhandelns skam och grymhet, om enskilda personer som står fram genom historietöcknet, om afrikaner vid ryska hov och om svarta samurajer.
Borde han hålla samman ämnet, borde han istället se de stora linjerna? Nja, av respekt för vissa ämnen bör man ibland avstå från stora linjer, de har egenskapen att ofta göra skribenten mindre.
Världen är dessutom så fundamentalt orättvis och oupplyst att den kräver ett långsamt svar för att normalisera sig. Att acceptera detta att svart historia finns, att människan är jämlik i sina möjligheter, Europa är inte centrum i kosmos och därför måste vi prata om detta och inte naivt tro att historiens ondska är något man lägger bakom sig, lika lätt som ett årsmötesbeslut. Slaveriet har en uråldrig historia, äldre än den koloniala, äldre än den arabiska.
Amat Levin får nu samsas och samtala med den gamle britten Davidsson i bokhyllan. Bägge behövs.