Kerstin Andersson, född 1963, från Lillsaivis, numera boende i Stockholm, är medlem i Amnesty Sápmi och driver kampen för att de samiska offergåvorna som flyttats till Historiska museet vid arkeologiska utgrävningar i hennes hemby ska återlämnas till Sápmi och att Sametinget ska få förvaltningsansvar för dem.
– Det finns över tio samiska offerplatser som har plundrats av staten och vi driver kampen för att alla heliga föremål, ceremonitrummor och sejtar ska återbördas men vi börjar med Unni Saiva, säger hon.
Hon kämpar också för att samiska mänskliga kvarlevor – skelett och skallar – som finns på flera institutioner runtom i Sverige ska återbegravas.
På söndag arrangerar Gellivare sockens hembygdsförening en kulturdag i samarbete med kommunen, Gällivare skogssameby och Amnesty Sápmi. Firandet sker dagen före den internationella urfolksdagen på hembygdsområdet, där en återinvigning av samevistet ska ske.
Artisterna Anja Storelv, Per-Eric Kuoljok och Maxida Märak och Hans Balstedt ska uppträda och det blir en uppvisning av lapphundar. Alice Ahnqvist ska presentera två nya böcker och My Danvind ska läsa upp sin egen dikt.
Dessutom närvarar fyra riksdagsledamöter från C, M, Mp och V samt representanter från Same Ätnam, Statens historiska museer och Svenska samernas riksförbund.
Den här dagen blir också startskottet för lanseringen av Kerstin Anderssons nya bok "Unna Saiva – en skändad samisk offerplats" som hon har skrivit med hjälp av forskare och gett ut på bokförlaget Vulkan. Hennes släkting My Danvind bidrar med sin dikt.
I februari berättade hon i Norrbottens-Kuriren om sin kamp för att få tillbaka offergåvorna som arkeologen Gustaf Hallström fann vid en utgrävning i hennes hemby. Till Historiska museet i Stockholm förde han med sig 156 kilo ben och cirka 600 föremål. Offerplatsen i Unna Saiva har använts från 500-talet fram till 1600-talet.
Efter förra artikeln har det hänt en hel del, berättar hon.
– Gällivare kommun har fattat beslut om att utreda förutsättningarna för att ta emot offergåvorna. Vi har fått starkt stöd från det samiska samhället. Riksorganisationerna Same Ätnam och Svenska samernas riksförbund har uttalat sitt stöd. Det känns jättebra, säger hon.
Amnesty Sápmi arrangerade i våras ett panelsamtal online med representanter från samtliga riksdagspartier, där hon också upplevde ett starkt stöd.
Hon anser att saken är glasklar. Att inte återföra föremålen strider mot FN:s urfolksdeklaration. Boken är ett led i kampen.
– Jag vill dels informera allmänheten om att de här okända skatterna, dels påverka beslutsfattare, både politiker hemma i Gällivare kommun för att de ska vilja ta hem föremålen, och riksdagspolitiker som ju måste finansiera överflyttningen.
Upplever du något motstånd mot att låta Sápmi få tillbaka offergåvorna och varför i så fall?
– Det handlar om pengar. Det kostar pengar att hantera museiföremål. Annars har jag inte upplevt att det finns något motstånd. Någon kanske frågar varför de ska flyttas hit eftersom de tror att fler kan se dem i Stockholm. Men de visas inte i Stockholm, utan förvaras bara i magsin, så i dagsläget kan ingen se dem.
Hon önskar att de ska placeras exempelvis i Gällivare museum eller hos Ájtte – svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk.