Linnea Axelsson säger att hon dras till ett stiliserat och arkaiskt språk. "Det handlar främst om berättelsens ton. Det smutsiga är inte förbjudet", säger hon.
– Romanen "Magnificat" bygger på grundbilder jag burit på i många år. Egentligen arbetade jag med en diktsamling men så flyttade vi till Paris i januari 2019 och bodde där i 1,5 år. Jag var gravid med vårt andra barn och därför var tankar runt barn och moderskap påtagliga, säger hon.
Två centrala grundbilder i boken är en kvinna som oväntat befinner sig på ett hotellrum där hon plötsligt saknar sin gamla döda pojkvän och ringer upp hans mamma i Sápmi innan hon börjar sin vandring hemåt. Den andra bilden är två kompisar som talar om surrogatmödrar på en restaurang. Dessa två bilder är också upptakten till berättelsen "Magnificat" där huvudkaraktären vandrar hemåt efter en utekväll och en natt på hotell i sällskap med sin döda men återuppståndna gamla pojkvän.
– Det är alltid bilderna som kommer först. Min känsla är att berättelsen redan finns färdig. Det handlar om att lyssna in boken och dess språk – dess rytm och andning. Bilderna utvecklas sedan till en värld jag vistas i tills skrivandet är fullbordat.
Nu, med distans till berättelsen, ser Linnea Axelsson att bokens huvudkaraktär bär med sig två frågor genom hela vandringen genom Paris – nämligen kan hon tänka sig att bli surrogatmoder och föda hennes väns barn samt om man kan återuppstå från de döda.
– Död och födelse är grundackord i mitt skrivande. Jag menar, om människor kan återuppstå skulle vår värld radikalt förändras. Samtidigt ser jag att berättelsen "Magnificat" är färgad av en period i mitt liv där jag födde barn i ett annat land. Det skapar en anknytning till platsen och människor samtidigt som man i tanken kan befinna sig på en helt annan plats. Huvudkaraktären återvänder ju i sina tankar till sin uppväxt i Sápmi samtidigt som hon vandrar på Paris gator.
De som förväntar sig en berättelse om det lyxiga eller romantiska Paris kommer att bli besvikna. Linnea Axelsson intresserar sig snarare för de människor som inte riktigt mäktar med att leva upp till verklighetens krav.
– Kvinnan i berättelsen arbetar som städerska och är ingen handlingskraftig person. Snarare är det mycket i hennes liv som bara sker. Jag har en tendens att knyta an till människor som varken är självklara eller självsäkra, säger Linnea Axelsson.
Hon beskriver själv som en betraktare med förkärlek för ett arkaiskt och förhöjt språk och en rädsla för att inte hinna skriva ner alla iakttagelser hon gör i sin vardag.
– Jag ser miljoner saker och detaljer hela tiden som jag vill fånga för att sedan förvandla till litteratur. Synintrycken regnar in som bilder, rytmer och ord. Jag är rädd för att hinna skriva allt jag vill. För mig tar det trots allt några år att skriva en bok, säger hon och fortsätter:
– Det svåra i författarskapet är att man är en betraktare och ställer sig vid sidan om. Det är förvisso en underbar position men kan gå ut över andra relationer. Det är en svår balans, säger Linnea Axelsson.