Litteratur
Anna-Lena Laurén
Sammetsdiktaturen. Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland.
Norstedts
Den pågående pandemins virus påverkar inte bara kroppen högst riskabelt, det har också fått vanligtvis balanserade journalister och stora dagstidningar att förlora omdömet och ägna sig åt ren covidpopulism. Så effektivt att folk nu tror att riskerna med vaccin är större än själva sjukdomen.
Den alarmismen står inte Laurén för, hon påpekar sakligt att kejsaren är naken och att Putin plågar livet ur sin geniale konkurrent Navanyj inför öppen ridå. Sina reflektioner om moder Ryssland, denna kroniskt sjuka kontinent, har hon nu samlat i ett smått underbart urval ”Sammetsdiktaturen”.
Hon syns tydligt själv i sina texter och därför fungerar de. Notisjournalistikens opersonlighet är ingenting för henne, lika kärleksfullt som hon beskriver Rysslands tålmodiga vardagsmänniskor, lika obarmhärtigt klär hon av deras inkompetenta makthavare. Man känner tillsammans med henne och hon har temperament.
Kanske börjar sammetsrustningen ramla av i dagarna, det finns logik även hos människor utan egenskaper, som Putin. I någon riktning måste man färdas och självhärskardömet tenderar att upprepa sig. Utan sammet, åt diktaturen till.
Det mest deprimerande med hennes bok är träffytorna med rysk mentalitet, underkastelsen, dubbelheten, korruptionen och den totala misstron. Hos mest alla. Det mest uppmuntrande är mötena med upprorsanda, idealism, uthållighet, Dostojevskij på ljust humör.
Varför ljuger Putin så öppet frågar sig Laurén och svarar: för att han inte behärskar någon annan konst. Och därför att lögnen är de privilegierades enda kommunikation och de är hans yttersta stöd och garant.
Det är en hemsk slutsats, den kräver till slut att motståndaren förgiftas med novitjok.