– Jag är mycket fascinerad av Laura Dekker, världens yngsta person att ensamsegla jorden runt. Hon var bara 14 år när hon gav sig ut med båten Guppy 2010. Hennes kraft och den förberedelse som krävs för att bygga sin egen farkost, både i bokstavlig och symbolisk mening ger energi, säger koreografen och regissören Carl Olof Berg.
Han anlitade dramatikern och aktivisten America Vera-Zavala att skriva texten till föreställningen med inspiration från Laura Dekkers liv samt allkonstnären Tove Berglund att skapa rum, kostym och ljus.
Men vi backar några år när de två vännerna Marie Wårell och Maja Runeberg inledde sitt samtal om sina respektive yrken.
– Ingen av oss förstod på djupet den andres uttryck samtidigt som vi diskuterade resursfördelningen mellan dans och teater och hur den svenska institutionsvärlden är uppbyggd. Dansare är sällan källan i det konstnärliga arbetet när de får jobb på en teater utan snarare en funktion eller en paus i det teatrala arbetet, säger Marie Wårell, verksamhetschef på Dansinitiativet.
Samtalet fortsatte. Dansinitiativet bildades och Maja Runeberg, skådespelare på Norrbottensteatern är numer även konstnärlig ledare för Lule Stassteater.
– Vi bestämde oss för att skapa en föreställning med grund i ett jämlikt möte och närvaro av både dans och teater, säger Marie Wårell.
Hon och Maja Runeberg tog kontakt med Carl Olof Berg som tidigare jobbat med både dans och teater i uppsättningar han gjort, och nu återstår bara drygt två veckor innan föreställningen "Hela havet stormar" har premiär. Tillsammans med två dansare och en skådespelare ges en stormig berättelse genom hopp och ensamhet, sorg, död och återuppståndelse och inte minst modet det krävs för att korsa det stora haven.
– Nej, någon seglare är jag inte, men havet är en fin metafor. Ska man lyckas eller misslyckas, inte minst finns paralleller till den som ensam seglar jorden runt och coronapandemins krav på isolering, säger Carl Olof Berg.
Tillsammans har hela ensemblen seglat en dag med Luleå segelsällskap där de fick uppleva hur en stormig dag på havet kan kännas.
– Havet är både rofyllt, gungande och skräckinjagande men också kraftfullt i dubbel bemärkelse, menar dansaren Knut Vikström Precht.
Precis som sin kollega Julia Ehrstrand kämpar han med texten eftersom dans, rörelse och akrobatik är deras vanliga uttryck. För skådespelaren Isak Nordström är det tvärtom.
– Jag tar till ett gammalt skådespelarknep och låtsas att jag kan dansa. Då brukar det bli okej, säger han.
Tove Berglund har tillsammans med Carl Olof Berg eftersträvat att skapa ett rum och en iscensättning där alla ska uppleva att de bjuds ombord på seglasten.
– Givetvis har det också handlat om att skapa ett rum med plats för aktörernas olika uttryck och det som ska hända men inte minst att publiken ska känna sig omslutna av rummet. Därför får man sitta på luftmadrasser och gunga med i handlingen, säger Tove Berglund.
Med hjälp av sjömanskostymer, havsljud och rekvisita som för tankar till båtar och hav, menar Carl Olof Berg att överenskommelsen mellan publik, rummet och berättelsen är i hamn, så att säga.
Och Marie Wårell ser många fördelar med det nya samarbetet med Lule Stassteater.
– Vi är två små kulturorganisationer som numer har stärkt relationen till varandra, inte minst att Jonna Valikainen, producent på Lule Stassteater delar lokal med oss. Vi delar kontakter och erfarenheter och har fått fler arbetskamrater, säger hon.