Jag hade läst om viruset, men det var först 27 januari jag nämnde det i ett mejl till min hustru: “Coronaexport från Kina. Livet går vidare”. De första smittade fanns nämligen i södra indien där jag själv var och fortfarande befinner mig. Jag besöker ett meditationscenter och känner mig som vanligt trygg i detta land som jag älskar och har varit i så många gånger.
15/2. Jag reser mot Neyyar som ligger vid foten av de sydindiska bergen och Indiens sista regnskogar. På vägen dit besöker jag Air Indias kontor för att se om min biljett kan bokas om till ett tidigare datum. Jo det går. Vi tittar på datum och priser. Men plötsligt reser sig handläggaren och försvinner för att hjälpa en kollega. Efter en lång väntan tröttnar jag och lämnar kontoret. Det var kanske inte meningen då tänker jag.
Om jag gjorde rätt? Troligtvis inte, jag sitter ju fast här fortfarande, snart två månader senare. Men det är lätt att vara efterklok. Och kanske finns det en större mening som jag inte ser. Att allt är precis som det ska vara?
Efter en vecka har viruset spridit sig okontrollerat i Iran. Sedan Italien. Får ett meddelande. “Mycket kan hända på en månad. Tänk efter. Det måste gå att få ett flyg hem”.
25/2. Det sprider sig fort i Europa. “En tidsfråga tills du inte kan ta dig hem även om du vill”. Hon kan ha rätt i det, men jag chansar.
5/3. Fler länder stänger gränserna. “Visserligen superbra för miljön att flyg stoppas men... är du helt obekymrad?”
Vad ska jag svara? Jag är faktiskt inte orolig. Men någonting inom mig säger att jag kanske borde vara det. Det ploppar in ett nytt meddelande: “Viss oro är bra att ha evolutionärt. Annars ser man inte faran när den kommer”.
“Ok”.
“Dessutom har man sett att lite oro stärker immunförsvaret”.
Reser tillbaka till meditationscentret där jag var innan.
8/3. En fjärdedel av Italien sätts i karantän. Samtidigt delar Jimmy Åkesson ut flygblad vid turkiska gränsen. Borde han inte haft någonting annat att dela ut? Mat? Munskydd?
10/3. Vaknar upp till den osannolika nyheten att hela Italien är satt i karantän! Över 60 miljoner.
12/3. “Inreseförbud för alla européer till USA. Inställda flyg världen över. På mitt jobb börjar man förbereda stabsläge. Lycka till med hemresan Krister ”.
Jag börjar läsa mer om det som sker. Det finns en inhemsk spridning som växer lavinartat. Man slutar testa vanligt folk. Bara de som läggs in och sjukvårdspersonal. Om ens det. Antalet smittade i statistiken har alltså inte stor relevans längre, bara antalet döda.
Jag skriver och frågar min vän Per som arbetar som överläkare i Stockholm. “Om vi tar jämförelsen med vanlig influensa så är skillnaderna stora”, svarar han. “Nytt virus med tillräckligt stor smittsamhet: 2,2 personer smittas av varje smittad. För att pandemin ska avta behövs en flockimmunitet på 60% uppnås. Då minskar smittsamheten men först när den är under 1,0 kommer detta vara över. Dödlighet 2-3%. Högre bland äldre över 70 och med riskfaktorer. Detta innebär att 120 000 svenskar kan dö, mot normalt 200-1000. Problemet är bristen på vårdpersonal, vårdplatser och framför allt IVA-platser”.
Jag börjar förstå allvaret. Det här är mycket starkare än ett flunsavirus och sprids enormt snabbt. Och jag med min historia av lungproblem tillhör riskgruppen.
13/3. Hela Spanien är i karantän nu. Närmare 50 miljoner. Helt galet.
“Krister, på nyheterna sa de att UD uppmanar alla svenskar utomlands att åka hem!”
Jag letar upp min bokning på nätet men kan inte göra någon ombokning. Kontaktar Air India på alla möjliga sätt vilket visar sig vara ett heltidsjobb. Mejlar och ringer. Ibland finns automatisk röst på hindi, andra fungerar inte. Till slut hamnar jag i en telefonkö men ingen svarar.
16/3. Rädslan ökar hela tiden i Indien och det är förståeligt. Här bor 1.3 miljarder människor på en yta som bara är sju gånger större än Sverige. På centret där jag bor har de beställt ansiktsmasker till alla. Ingen får ta emot besök utifrån eller lämna centret, om man inte väljer att resa härifrån.
“Hjälp! Nu har Sverige stängt gränsen för länder utanför EU. Vad innebär det för dig? Kontakta UD!”
“Problem... De säger att AI har slutat flyga till Sverige. De flög varken igår eller idag. De vet inte mer. Jag ringer dem inatt”.
Jag måste välja. Stanna här och vänta tills jag får klartecken om mitt flyg. Eller ta mitt bokade flyg till Delhi på söndag, kontakta AI på flygplatsen och se om de kan boka om mig på annat flygbolag. Men jag kan bli kvar där i veckor eller månader.
18/3. Dåliga nyheter. Rapporter ökar om trakasserier mot utländska turister som av vissa pekas ut som orsak till viruset. De har trakasserats på bussar, vägrats hotellrum och mat på restauranger. Jag har alltid känt mig trygg här men vet samtidigt att friden snabbt kan förbytas till kaos.
Även om jag nu sitter fast är jag säker här. Här är välorganiserat och inga nya släpps in. Bra mat och vatten i överflöd. Reser jag iväg för att hitta ett flyg är jag utsatt på ett helt annat sätt och jag kan inte återvända.
19/3. Har suttit i telefonkö sedan 04 i morse. Var först nummer 23 i kön. Lovande! Sedan 28…!? Sedan 25. Plötsligt bröts samtalet. Ringer på nytt. Uppskattad väntetid: 28 minuter. Musik. Ny tid: 60 minuter! Milde tid! Hur ska detta flygbolag kunna ta mig hem om de inte ens kan få en telefonkö att fungera?
Vågar jag chansa och åka till Delhi på söndag? Risk att jag blir fast där. Hörde nyligen om några turister i Tamil Nadu som hade gått fyra dagar utan att hitta mat. Ingen uppmuntrande historia.
20/3. Kontaktar försäkringsbolaget. Kan de hjälpa med pengar till ny biljett? “Det finns inget vi kan hjälpa till med utan vi känner att detta mer är ett ärende för UD. Lycka till!” Ridå.
Premiärminister Narendra Modi har utfärdat ett nationellt utegångsförbud den 22 Mars, dagen då jag skulle ha åkt. Nu har jag inte så många val längre, det blir att stanna här.
21/3. “Har du fått tag på resebyrån, Tripmonster?”
“Minns inte. Det är mycket nu.. Dessutom värmen.. Idag 39 grader och myror som invaderar mitt rum. Nu går jag ut ett tag. Orkar inte med det..”
“Du får inte ge upp”.
“Nej…”
“Har du förlängt reseförsäkringen?
“Shit...! Den också…”
22/3. Det går inte att nå Tripmonster. Vilket namn på en resebyrå förresten…
23/3. Utegångsförbud i Storbritannien! 65 miljoner till.
“Nu har grannarna viruset! Bertil fick andnöd härom natten och trodde att han skulle dö. Det var riktigt allvarligt”.
“Oj! Han har väl kontaktat vården?”
“Nej. Han mår bättre idag”.
“Men har han testats?”
“Nej, sjukvårdsupplysningen säger bara att man ska stanna hemma”.
Lite senare knackar det på dörren. En man från kontoret meddelar att från och med nu är jag satt i karantän! Utlänningar måste ha varit på centret de senaste 28 dagar och symtomfria, i annat fall sätts man i karantän. Jag måste vara instängd fram till 1 april men kommer få mat och vatten hit varje dag.
24/3. Idag var vi några som kördes till närmsta stad för att testas för Covid-19. Vi höll aldrig på att komma därifrån. En kille från Frankrike vägrade: “Varför ska de ha mitt blod och peta mig i halsen?” Han skrek att det är fascism, nazism och att allt är styrt av läkemedelsbolagen. Det blev en lång väntan. Till slut blev vi ombedda att gå in i bussen. Han skulle få stanna kvar. Då sprang han runt som en skållad gecko och sedan in i huset för testerna. Herregud vilken komik.
25/3. Jag blev frisläppt idag! Det blev en kort karantän, bara två dygn.
Modi meddelar att hela Indien stänger ner i en “Lockdown” under tre veckor för att hindra spridning. 1,3 miljarder människor i karantän, det måste väl ändå vara något slags rekord? Uppskattningar visar att mellan 300-500 miljoner indier kan bli smittade till juli. Om 10% av dem drabbas allvarligt innebär det ofattbara 30-50 miljoner människor i behov av akutsjukvård i ett land med 20 000 respiratorer och mindre än 100 000 intensivvårdsplatser.
Goda nyheter från ambassaden: “Vi arbetar intensivt tillsammans med andra EU-länder för att möjliggöra för europeiska resenärer att återvända hem”. Fortsättningen dock mer oroande: "Dagens besked innebär samtidigt att många resenärer sannolikt kommer att behöva stanna kvar på resmålet tills den reguljära flygtrafiken kommer igång igen”. Dubbla budskap.. Samtidigt som alla svenskar ska hjälpas hem kommer vi sannolikt att behöva stanna kvar..
26/3. Alla flyg inställda till tidigast 14 april, men ibland sker en evakuering av resenärer från någit europeiskt land. I natt gick ett plan till Tyskland och några svenskar fick plats. Om det bara går ett från Trivandrum här i Kerala (och jag får plats) kan jag ta mig dit med taxi.
Det här kan ta tid, lika bra att ställa in sig på det. Har i alla fall lärt mig ett nytt svenskt ord. Repartiseringsflyg.
30/3. 80% av Indiens arbetskraft lär vara daglönare och de är helt utan inkomst nu. Vad ska de och deras familjer leva av under dessa tre veckor? Allt står stilla, bara några få mataffärer och apotek har öppet.
Indien är i en begynnande kris. 163 miljoner saknar tillgång till rent vatten och sjukvården står bara för en procent av BNP. I Delhi börjar tusentals utblottade arbetare bege sig till fots mot sina hembyar. “Vi dör hellre av viruset än av svält” säger de, bryter mot utegångsförbudet och vallfärdar ut genom tjugomiljonerstaden som ett gigantiskt lämmeltåg.
Som vanligt är det de redan fattiga som får ta den värsta smällen när samhället ska skyddas från kriser. Modi var säkert tvungen att ta till drastiska åtgärder, för Indien är inte Sverige. Men utan ett ekonomiskt skyddsnät kommer landet bli en krutdurk om några veckor som kanske ingen kan hantera.
Jag får ett meddelande om ett initiativ där några av alla tusentals strandsatta européer själva tänker boka ett flygplan från Goa. Nu försöker de fylla planet. Jag anmäler mig inte för jag kan inte ta mig dit härifrån. Det enda jag nu kan göra är att vänta. Öva på tillit och tålamod.