I sin debutbok beskriver hon hur köttindustrins villkor omöjliggör en värdig behandling av djuren.
Dag två av Lina Gustafssons vikariat på slakteriet skriver hon i sin mobil ned det som står på displayen i slakthallen. "Klockan är 08:20. Antal slaktade: 512. Dagens prognos: 3 100".
Det är tre månader kvar till jul. Hennes närvaro ska säkerställa att omkring 180 000 grisar slaktas före den 24 december. Efter arbetsdagens slut listar hon de djur hon mött: hostande grisar, svansbitna grisar, haltande grisar, grisar med inflammationer, bölder och cancer.
– Jag var verkligen väl insatt innan jag började jobba där. Jag har varit engagerad i djurrättsfrågor länge och varit på flera slakterier under utbildningen. Men det var någonting med den här hastigheten och det massiva i det som ändå var överväldigande. Det bara fortsatte och fortsatte, säger hon.
Lina Gustafsson skriver upp det hon har varit med om för att inte glömma och låta sig trubbas av. Beskrivningen i boken "Rapport från ett slakteri" av hur djuren hanteras är som en spark i magen på läsaren. Bilderna dröjer sig kvar, av halta och rädda djur, kroppar som fläkts upp som vore de sidorna i en bok.
Det har gått snart två år sedan hon i förtid sade upp sig från sitt vikariat på slakteriet. Som djurvän och vegetarian visste hon redan i förväg att det skulle bli tufft, men hon ville uppleva hur djurskyddslagsstiftningen fungerar i praktiken och värna om djuren under deras sista tid livet.
– Jag ville se om jag kunde göra någon skillnad, konstaterar hon.
Kunde hon det? Nej, det tycker hon inte i efter hand. Kanske i de små detaljerna, "plåstren" i den stora hanteringen, men själva systemet i köttindustrin är så grundmurat att en enskild person inte förmår förändra det.
För att undvika att bli avtrubbad av den maskinella hanteringen tvingade hon sig att se individerna i massan, att fånga enskilda djurs blickar – och titta rakt ned i slakteriets koldioxidschakt. Där bedövas grisarna inför slakten, med en omstridd metod som orsakar kvävningskänslor och svår dödsångest.
– Då hade jag börjat vänja mig lite vid arbetet, men jag väcktes till liv av att se det. Allt bara rasar för en, herregud, är det detta vi gör? Det är det här vi kallar för världens bästa djurskydd – hur kan vi stå för det? För mig är det så orimligt.
