Janne Sjölander och Izabella Tönnhed träffades i dansföreningen Luleå bugg och swing och bor tillsammans i en villa i Gammelstad.
Izabella Tönnhed bor i en villa i Gammelstad och är gift med Janne Sjölander som hon träffade i dansföreningen Luleå bugg och swing för fem år sedan. I vuxen ålder har hon läst in grundskolan och gymnasiet på Komvux och just nu ägnar hon sin tid åt att skriva.
Sex månader gammal omhändertogs Izabella Tönnhed av myndigheterna i forna Tjeckoslovakien och placerades på ett barnhem, där det rådde stora missförhållanden. Hon fick för lite mat och var helt utlämnad åt sig själv. När hon var fyra år kom det en svensk kvinna och ville adoptera ett barn. Då sa barnhemspersonalen att kvinnan var tvungen att välja en av de två romska flickorna innan de blev för gamla.
– Det var jag som fick guldbiljetten till Sverige. Jag undrar hur det gick för den andra flickan, säger hon och låter sorgsen.
Livet i Sverige blev långt ifrån enkelt. Hon var traumatiserad efter tiden och misskötseln på barnhemmet och hade svårt både med motoriken och med talet.
– Jag hade problem med mitt beteende. Jag flyttade runt mycket och det var mycket bråk.
Hon gick lågstadiet i Luleå. Vid den tiden blev hon utredd och diagnosticerad med lätt utvecklingsstörning, autism och dyslexi. Det enda hon skulle duga till var att sortera klädnypor var det någon som sa. Det är från det påståendet som boktiteln kommer.
Efter att hon fått diagnosen började hon i särskola.
– Jag kände att jag inte passade in där, för jag låg ju före de andra eleverna. Men jag trivdes ändå, jag blev åtminstone inte retad som jag blivit tidigare. Snararare blev jag den populäraste i klassen.
Men livet fortsatte att vara tungt för henne på många olika sätt. Hon mådde inte bra och när hon var 14 år hoppade hon från en balkong. Det var ett rop på hjälp och det ledde till att hon omhändertogs och placerades i ett akutfosterhem.
Izabella Tönnhed skriver böcker och skulle gärna vilja komma ut och föreläsa om sitt liv.
I skolan satt hon mest och stirrade i väggen. För att muntra upp henne var det en lärare som uppmanade henne att delta i en diktartävling som Svenska akademien arrangerade. Ämnet var meningen med livet.
– Det är ju något jag alltid har grubblat över, så det var ganska lätt för mig att skriva den där dikten.
Hon fick åka till Göteborg och ta emot pris. Att hon gick i särskolan gjorde det speciellt, för det var en tävling som var öppen för alla skolungdomar.
– Det var första gången jag hade lyckats med något.
Som barn älskade Izabella Tönnhed att gunga och det brukar hon fortfarande göra för att bli på bra humör.
Hon trivdes i sitt fosterhem och kände att livet låg öppet framför henne.
Men snart kom beskedet att man hade hittat en permanent fosterfamilj åt henne – i Gällivare.
– Det låg mitt ute i skogen och det var flera fosterbarn i familjen, berättar hon.
Hon lämnade Luleå och fortsatte på särskolan i Gällivare, där allt var lite annorlunda.
– Vi som gick i särskolan "fanns" inte. Den enda gången vi såg de "normala" barnen var i matsalen.
Izabella Tönnhed på skolbalen.
Hon var 15 år och en insikt började växa i henne. Hennes fostersyskon berättade om sin skolgång och sina betyg, men själv skulle hon aldrig få varken någon utbildning eller ett vanligt arbete.
– Jag började bråka med läraren i skolan, berättade för de andra eleverna att vi aldrig skulle få några riktiga betyg och fick med mig dem.
Hon fortsatte att försöka uppvigla sina kamrater. När man gick ut högstadiet gick alla ungdomar i Gällivare på en skolbal. Hon gick till rektorn för att anmäla sig till balen, men fick beskedet att särskolebarnen inte brukade gå på balen: Vilket bord hade hon då tänkt sitta vid när hon kom ensam från klassen? Men hon stod på sig och sa att det var hennes rättighet, förvissad om att hon skulle få med sig hela klassen.
Hon bad sin fostermamma om en balklänning men mamman tyckte inte heller det var någon bra idé. Då gick hon till sin syslöjdslärare och bad att få sy en balklänning.
En efter en av klasskamraterna följde hennes exempel och gick till rektorn för att anmäla sig till skolbalen.
– Vi ville ju vara en del av samhället. Det slutade med att vi också fick gå på röda mattan, dansa och äta trerätters middag, berättar hon stolt.
Efter det växte hennes självförtroende och hon började ställa krav på att få bli utredd på nytt. När hon inte fick något gehör för det ställde hon till med kaos i skolan.
– Till sist blev lärarna så trötta på mig att jag fick min vilja igenom.
Den nya utredningen visade att hon var normalbegåvad. Hon hade ADHD och dyslexi, men det fanns ingen anledning för henne att gå kvar i särskolan.
17 år gammal fick hon börja på det individuella programmet på gymnasiet.
– Det var en chock för mig att plötsligt sitta på en geografilektion och behöva kunna 33 länder utantill.
Under samma period fick hon nya kompisar, började gå på krogen och blev intresserad av killar. Trots att hon hade kämpat så hårt bestämde hon sig för att hoppa av skolan och började jobba som diskare.
Izabella Tönnhed vill ge utsatta barn en röst genom att berätta om sitt eget liv.
När hon blev myndig flyttade hon till Luleå och fick olika lönebidragsanställningar. Fortfarande kände hon sig värdelös och utanför eftersom hon inte hade någon utbildning. Hon hade inte heller körkort och kunde inte ens betala sina räkningar själv, utan fick be kompisar om hjälp.
När hon gifte sig med Janne Sjölander stabiliserades tillvaron och hon fick den tryggheten hon hade sökt hela livet. Hon hade en önskan om att läsa in gymnasiet på Komvux och han stöttade henne.
Hon berättade om sin skolbakgrund när hon kom till Komvux och sattes omedelbart i kontakt med specialpedagogen Eva.
– För att ta ner förväntningarna sa jag direkt att "bara så du vet är jag ett pucko som har gått på särskola".
En timme varje dag före de ordinarie lektionerna gick hon till Eva som hjälpte henne med allt så att hon skulle klara studierna.
– Min bok är en kärleksförklaring till henne, säger Izabella Tönnhed.
Hon blev godkänd i alla ämnen och fortsatte utbilda sig till stödassistent. Hon arbetade ett år som personlig assistent, sedan bestämde hon sig för att sluta jobbet och skriva en bok.
– Jag behöver hjälpa mig själv nu, konstaterar hon.
Hon satte sig och skrev ner hela sin livsberättelse och hade turen att få kontakt med Kerstin Lindström som har hjälpt henne att renskriva och strukturera kapitlen.
Izabella Tönnhed med sin allra första present, ett mjukisdjur som hon fick av sin adoptivmamma.
Izabella Tönnheds framtidsdröm är att få jobba som föreläsare, men också att skriva barnböcker.
Hur känns det att boken har kommit ut nu?
– Det känns bra. Men jag känner mig blyg, säger hon och ser faktiskt plötsligt, för första gången under vårt samtal, lite blyg ut.