Bland sekterister och galningar

Clas Svahn Sekter & hemliga sällskap i Sverige och världen Semic En märklig handbok över ?sekter och hemliga sällskap? har Clas Svahn skrivit. En bok om det kufiskt hemliga, från frimurare till Knutby, med amerikanska dödssekter och liknande där emellan. Nej, det håller inte riktigt ihop, det enda gemensamma draget är väl slutenheten och en varierande grad av metafysiskt jox. De värsta av Svahns sekter förenas av döden också, där blir det riktigt intressant och tragiskt, de övriga förenas mest av svamlet. Men där tar också likheterna slut, frimureriet omges av historiska rykten och konspirationer om död och hemskheter, sekter som den japanska Aum Shinrikyo eller den amerikanska Heavens Gate stod för våldet alldeles själva. I det första fallet var måltavlan hela världen, i det andra sektens egna medlemmar. Tragiken väger ungefär lika, ett grisigt massdödande. Man kan tänka tanken att en värld utan Gud föder sekten, trösten i ett mycket slutet sällskap, styrkan i mycket fasta regler. Och att vår trolösa tid som bara bjuder evig desillusion till tröst är fin grogrund för sådan verksamhet. Onekligen hör sekten det moderna till, frimurarna och andra ordenssällskap av äldre datum hör inte riktigt hit, deras rykten var blodiga (stekta barn för export till hundturken), deras verksamhet till en början frihetssträvande, ganska kristlig men hemlighetsfull. Mörk så småningom, när maktmän med svart politik kommer samman, elitsällskap som Prieuré de Sion eller italienska P 2. Nej, sekten som barkar iväg i pervers riktning förenas alltid i en massiv misstro mot det moderna, det rationella, mot den människans ensamhet som vetenskap och upplyst ordning skänkt oss. Det kan födas ur svärmisk religion och vanlig fattigdom, som hos Tornedalens Korpelarörelse, vilken Svahn analyserar känsligt och vidsynt. Ibland blir det bara paradoxalt, den japanska Aum-sekten bestod till stor del av naturvetenskapliga stjärnor. Experter på svåra grejer som partikelfysik och giftig kemi. Den förenade kraften i många tomma ingenjörssjälar som trodde på en halvblind Messias blev till 23 mord och många skadade i en spektakulär gasattack i Tokyos tunnelbana. Där finner vi nästa gemensamma nämnare, det måste finnas en Messias, en Shoko Asahara, en Helge Fossmo, Sun Myung Moon (Moon-sektens ledare) eller den elaka lilla jönsan Lilly Gardeby med sitt World Light Center (varför vill moderna sekter så gärna vara anglifierade?) Verklighetens center är Norrbottens inflyttade bastardsekt i Vuollerim. En korsning mellan vanligt bondfångeri och scientologi. Från att ha sysslat med nedbrytande personlighetskurser, ?helhetsmedvetna människor?, har man glidit över i mer diffus verksamhet med maktanspråk över hela lokalsamhället. Scientologerna tycks ha inspirerat med mischmasch om känslopartiklar och apparater som mäter kollektivt medvetande. Maktutövningen är sektens klassiska: utfrysning och psykning mot avhoppare, misstänksamhet mot media och mot kritiker. Den nuvarande verksamheten, efter namnbyten, historieförfalskning och dubbelorganisationer, tycks oklar och avkastningen blygsam. Hemsidan är skyddad av lösenord, informationsansvarig svarar inte på frågor. Sekten har uppnått ett högre medvetandeplan, det vill säga slutit sig. Sektens människor är det moderna skedets fria partiklar, de som inte förmår hålla sig på plats i samhällets kraftfält med dess stora krav på disciplinering och samfällda beteenden. Men hur kan människor tro på dessa knäppgökar? Jo, för att människan är ett bräckligt kärl som inte alltid lämpar sig för storskalig ordning och rätlinjerade liv. Och trösten, den kan man finna i soffan hos en slibbig pastor i Knutby, i Guyanas djungel bland giftormar och droger eller i en skinande silverark i Tornedalen, en himmelsk farkost som ska föra de 666 heliga själarna till det ljuvliga Palestinas alla bekymmerslösa fröjder. Vanliga bekymmer, jordiska förtretligheter, de lägger man av i sektens trånga fålla. För en tid får kanske sektmedlemmen därmed ro, innan det jordiska hinner ifatt, ofta i ackumulerad kraft och med total ödeläggelse. Då blir sekten offentlig, ordningen på sätt och vis återställd, men då är det också för sent för normaliteten.