Det är en grundlig research som ligger bakom ett av de största offentliga verken i Luleå. Kanske inte minst för att Thomas Hämén upplever arbetet med offentlig konst som en stor utmaning.
– Att göra en konstutställning är lätt, men att skapa ett verk som människor ska se i sin vardag, det ställer större krav. Verket ska tilltala även de som normalt inte besöker en konsthall. Ett helt annorlunda och mycket roligt sätt att göra konst, säger han.
I Arvid Mobergs bok "Fågel Fenix", som speglar Luleå brandförsvars historia fram till 1960-talet, berättar om att man i tidiga år använde sig av kyrkklockan för att varna om brand uppstått.
– Ett slag angav att de brann i stadens östra del medan två slag betydde brand i väst. Utöver kyrktornets klocka var även rådhusets klocktorn och speciella brandklockor brandvakternas verktyg för att signalera och varna, säger han.
Skulpturen "Blåklocka" tar fasta på historien genom att vara uppbyggd som ett klassiskt klocktorn men hänvisar också till nutidens bilburna brandkår där klockor ersatts av sirener.
– När det blir mörkt blir klockan blå och ändrar också färg i ett ljusspel mellan ljust och mörkt för att efterlikna en saftblandare. Jag har egentligen utgått från att det ska vara ett verk som människor ser när de passerar i bil mot Risslan, säger han.
Men symboliken i verket slutar inte där. Klocktornet har exempelvis bara tre ben istället för brukliga fyra – en påminnelse om de tre livräddande verksamheterna som ryms i huset: ambulanssjukvård, räddningstjänst och SOS Alarm. Och att verket heter just "Blåklocka" är, enligt Thomas Hämén, helt naturligt.
– Dels handlar det om blåljus, här i form av en klocka, samtidigt är Blåklockan Sveriges nyblivna nationalblomma, och i traditionellt blomspråk är den blå blomman en intygan om att jag skall bli vid din sida intill döden. En subtil signal från blåljuspersonal till samhället om att de finns där för oss, säger han.