På väg för att se föreställningen "Här dansar vi inte!" funderar jag på om det är möjligt att återskapa den angelägenhet och den magiska stämning som teveprogrammen förmedlade. Och ska dessa ordinära män klara av ett prestera en hel dansföreställning? Det vi såg i TV var ju dansscener och miljöer hopklippta till en skönhet som tog andan ur en. Och kommer publiken på Tärendöholmen vara öppen för detta experiment?
Lördagskvällen är kall. Flammande eldar möter oss när vi går mot den gamla dansbanan. På scenen stiger ångan från bastuugnen och norrskensblått ljus silar fram mellan springorna i bastulaven. Under väntan på att tekniska problem med den pågående SVT-inspelningen ska lösas, hörs en hel del råa flabb och sexistiska kommentarer, både från kvinnor och män.
Så kommer männen från Tornedalen med handukar runt höfterna på väg mot bastun. Publiken larmar och visslar. Kommer mina farhågor att besannas? En dragspelston ljuder, en ton som sakta växer i styrka och blir till en melodi och plötsligt som ett snöras från taket en vårvinterdag lägger sig sorlet och det blir nästan alldeles tyst.
Sen presenteras en berättelse i toner, ord och rörelse som är rörande, vacker och kraftfull. Med allvar och intensitet, men också med befriande humor berättas om bastun som livets nerv, om längtan som livets drivkraft, om rötternas starka dragningskraft , om bördan av att alltid förväntas vara stark, om sakanden efter en död far, om att inte räcka till, om förlusten av att inte fått del i modersmålet och kampen för att återerövra det.
Dansen är uttrycksfull och väl i samklang med orden. Den ackompanjeras av Fredrik Hangasjärvi på dragspel och Daniel Wikslund på fiol. Dessa två riksspelmän har båda en förmåga att beröra på djupet med sitt spel, förutom att de är sanna mästare på sina respektive instrument.
Denna föreställning handlar inte om dans. Den handlar om mäns livsvillkor och inre liv, inte bara i Tornedalen utan i hela den värld där mansrollen som ibland kallas ”macho” dominerar. Dansen är här ett blott redskap för att befria kroppsliga och själsliga bojor. Synen av fritt dansande och lyckligt leende män följer mig då jag kör hemåt i augustinatten. Mod och styrka har dessa män visat, genom att vara öppna om sin svaghet.