– Vattenkraftutbyggnaden påverkade hela livsrummet för oss som lever nära älven. Älven var ett uterum där vi gjorde saker, inte minst fick vi mat från älven, säger konstnären Eva Stina Sandling.
Hon minns björkvedsdoften från den kokande grytan där hennes mamma tvättade kläder vid älven. Hon minns flottningen och den speciella fiskemetoden kolka som numera försvunnit i glömska.
– Fiskeredskapen kastades på soptippen av Vattenfall vid inlösningen, helt odokumenterade. En kultur och tyst kunskap som nu gått förlorad, säger hon.
I en dov färgskala med hennes signifikativa collageteknik låter hon berättelsen om Luleälven flöda genom två perspektiv – där den vuxna kvinnans erfarenheter möter barnets blick. Närmast en sorgeprocess genom en lång tidsresa, fylld med symboler och tecken, där inte minst lommen och kabbelekan är betydelsebärande.
– Det tog faktiskt 40 år innan kabbelekan återvände efter älvutbyggnaden. Blomman står för det ljusa i boken.
Bildberättelsen har hon burit på länge. Idén till boken har legat i en pärm efter en kurs på HDK i Göteborg i bilderboks berättande där bilderboksembryot var hennes examination.
– Det har närmast varit ett tvång att berätta denna historia. Det har varit ett sätt att förstå mig själv, men också en historia som förhoppningsvis gör att mina barn förstår mig bättre. Det var en sådan stor förändring jag var med om som barn – något helt unikt som påverkade vår livsmiljö under lång tid.
Och det var faktiskt under läsningen av en bok från kolonialtidens Afrika som minnen och känslor från hennes egen barndom virvlade fram ur det närmast bortglömda.
– Det var en bild på en vit man som fält en elefant som fångande mitt intresse. Han stod med ena benet på djuret samtidigt som några barn kikade fram ur buskaget. Exakt den känslan av att bevittna människor man aldrig sett, de annorlunda kläderna de bar och bilarna med skinande märken på dörrarna. Det var något främmande som klev in i en annars van livsmiljö. Män med en annan agenda än vi som befolkade älvstranden, säger hon.
Barnet Eva Stina Sandling förstod först att något verkligen var på gång när utsättningspinnarna kom på plats.
– Jag minns alla mötet i vårt hus. Pappa var byålderman och försökte föra älvens talan och ena byn mot Vattenfall. Det var knepigt eftersom det fanns bybor som hellre tog ersättningen för marken. Den övervägande känslan var att inga beslutsfattare lyssnade. Det är sorgligt att så lite skrivits om denna omvälvande historia. Det är dags att lyfta fram den berättelsen som ligger dold under vatten, säger Eva Stina Sandling.