Nobel dog helt oväntat för 123 år sedan. Han hade då inte tecknat någon levnadsbeskrivning som skulle kunna tjäna som underlag för ett tacktal till dem som hade bidragit till hans verksamhets framgång. En mängd biografier ger ledtrådar om det, men frågan om vilka som skulle innefattas i Nobels tackskål vid livets slut hänger ändå i luften, och svaren blir därigenom hypotetiska.
Det skulle förvåna mig om han inte först och främst hyllade sina föräldrar, de som givit honom livet. Fadern var ju dessutom den utomordentligt mångsträngade och kreative person som initierade utvecklingen av metoder för sprängämnesproduktion, anlade fabriken vid Heleneborg på Södermalm 1862, och intresserade Alfred för denna utvecklingslinje. Jag är samtidigt fullt medveten om att deras relation stundtals var djupt problematisk. Förmodligen skulle Alfred även ha hyllat dem som miste livet vid utveckling och produktion av sprängämnen, däribland hans 20-årige broder Emil. Även andra i hans familj torde tilltalas med stor tacksamhet. En naturlig ledtråd för att vidga en möjlig krets för Nobels tackskål är hans testamente. De personer som erhöll legat, särskilt om de var stora, finns anledning att närmare söka bekanta sig med postumt. Min blick riktas mot Alarik Liedbeck, som erhöll 100.000 kronor, och då bodde på Sturegatan 26 i Stockholm. Vem var han, och varför fick han denna stora summa av Nobel? Vidare, vad kan ligga bakom att han trots så många biografier inte framträder mer i dem? Kan det bero på att de allra flesta som har sökt fånga Nobels liv, av naturliga skäl, har saknat ett inifrånperspektiv – de har varken tekniska ämneskunskaper eller arbetet inom Nobels verksamhet.
Goda förutsättningar i det avseendet hade däremot sprängämnesteknikern Ragnar Sohlman, en av Nobels två testamentsexekutorer, och grundare av Nobelstiftelsen. Han var assistent åt Nobel under de sista tre åren i San Remo. I en minnesteckning över Liedbeck i Teknisk Tidskrifts avdelning för Kemi- och bergsvetenskap, häfte 4, från 1912, skriver han: ”Alfred Nobel var, liksom äfven i viss mån fadern Immanuel, i främsta rummet den geniale uppfinnaren, outtröttligt sysslande med nya principiella uppslag; därjämte var han i olikhet med uppfinnare i allmänhet en framstående organisatör och hade en stor finansiell förmåga. De rent tekniska frågorna intresserade honom däremot mindre såsom problem; lösandet av desamma, och särskildt af de konstruktiva frågorna, öfverlämnade han åt medhjälpare, bland hvilka främst märkes den man, hvars namn står öfver denna minnesruna, Alarik Liedbeck. Liedbecks mest betydelsefulla lifsgärning är sålunda nära sammanknuten med Nobelarnes – far och son – hvilkas väl skolade och skickliga medhjälpare han var under omkring 30 år såsom fabriksföreståndare, genialisk konstruktör och erfaren konsulterande ingenjör. Nitroglycerin-, dynamit- och ballistitillverkningarnas teknik ha också, särskilt under 25-årsperioden 1867-1892, till väsentlig del utvecklats genom hans medverkan och konstruktiva arbete. Bland de inom sprängämnesindustrien allmänt antagna apparater som härröra från Liedbeck, må särskilt framhållas: Luftinjektorn för nitrering av glycerin, dynamitpressarna samt valsverk, pressar och skärmaskiner för röksvagt krut.”
Vad vet man då mer om Per Fredrik Alarik Liedbeck? Jo, att han föddes den 11 december 1834 i Uppsala, studerade vid Stockholms Lyceum och började sedan att studera till mekanist vid Teknologiska institutet i Stockholm. Han tog examen 1851, men övergick därefter till kemisk teknologi, och tack vare stipendier kunde han studera kemisk-tekniska fabriker i Tyskland, England och Frankrike. Erfarenheterna omsattes i en egen experimentverkstad och om- och nybyggnad av alun-, ättiks-, stärkelse-, och trädestillationsfabriker i Sverige och Finland. 1863 började han översätta och ge ut Rudolf von Wagners Handbuch der chemishen Technologie i fem delar, men med bearbetningar i den svenska utgåvan utifrån egna rön.
Vid denna tid var tillverkningen av sprängämnen en mycket farlig verksamhet. I Nobels fabrik vid Heleneborg på Södermalm ägde en sprängning rum år 1864, vilken krävde sex personers liv, däribland Emil Nobels. Det föranledde ett byte av anläggningsort till en sänka mellan två inramande bergsstrukturer vid Vinterviken något längre in i Mälaren. Tanken var att denna placering skulle minska spridningseffekten av eventuella nya explosioner. 1866 anställdes Liedbeck av Nobel för att verka vid den nya fabriken. Två år senare var han med om en stor explosion. 1872 skrev Alfred till sin broder Robert: ”Liedbeck tycker jag mer och mer om. Hederligare, hjärtligare och klokare menniska kan man söka efter om dagen med lanterna.” Den omtycktes liv kunde ha ändats när ytterligare en stor explosion inträffade vid Vinterviken år 1874. Dess verkningar begränsades dock påtagligt genom att Liedbeck, tillsammans med ett par arbetare bar ut den resterande nitroglycerinen och förde den i säkert förvar, och det samtidigt som tvätthuset för denna nitroglycerin brann. Hans ena hand brännskadades och han blev halvdöv resten av livet. Han hedrades dock guldmedaljen ”för berömliga gärningar”. Det var emellertid den enda utmärkelse som den blygsamme Liedbeck fick, och det trots att han bland annat utvecklade luftinjektorn för nitrering av glycerin vilken påtagligt minskade riskerna för explosioner vid tillverkningsprocessen. Efter 1875, då Liedbeck slutade vid Vinterviken, medverkade han till att under nästan två decennier bygga och utveckla ett stort antal Nobelska dynamit- och krutfabriker i Sverige, Norge, England, Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien.
Ragnar Sohlman menade att Liedbeck personifierade ”alla de bästa egenskaperna hos en framstående ingenjör och en god arbetschef. Uppfinningsrik, lugn och orädd, outtröttlig i sitt arbete, vänlig och godhjärtad, samt personligen anspråkslös i högsta grad, förvärvade han sig vänner bland alla med hvilka han kom i beröring.”
Liedbecks vänskap med Alfred Nobel grundlades redan under barndomsåren och varade ända fram till dennes död, och ändå kunde han vara kritisk mot Nobels förslag, och tillfogade ofta egna lösningar när de genomfördes. Själv överlevde han Nobel med 16 år. Efter begravning i Solna kyrka den 31 mars 1912 fördes hans kista till Annelund vid Brunnsviken för att där nedsänkas i hans morfar Per Henrik Lings friluftgrav.
Liedbecks och Nobels arbetsliv var alltså sammanflätade, och genom Liedbecks släktskap till Ling förenas de även i det att universalgeniet Olof Rudbeck den äldre (1630-1702) är en släktmässig gemensam nämnare. Som 23-åring upptäckte denne Rudbeck lymfsystemet. För det hade han varit en given Nobelpristagare, om han hade fötts i en annan tid.
Även om vi har våra förfäder att tacka för mycket är det nog osannolikt att Nobel skulle nämna en så avlägsen släkting som Rudbeck i sitt tacktal. Men hans egen familj, fadern Immanuel, Alarik Liedbeck och de som miste livet i den farliga sprängämnesproduktionen skulle nog prioriteras högt i Nobels minnesskål.