Under hela sitt liv definierade Joan Didion sig som en skrivande människa och allt sedan att hon efter sin examen från Berkeley 1956 erbjöds jobb på Vogue i New York, kunde hon försörja sig på sina ord. Hon var också, och kanske främst, en skarpögd iakttagare som inte sällan riktade blicken vid sidan av och bortom ett för tillfället rådande konsensus. När hon under The summer of Love beger sig till San Francisco är den verklighet hon beskriver i titelessän till samlingen ”Slouching towards Bethlehem” så långt från glorifierande hippieromantik man kan komma. Det Didion ser är ett samhälle i upplösning och en drogscen där inga gränser längre existerar. Vad som gör skildringen så drabbande är hennes sätt att, rakt på, återge vad som sker. Som när hon i ett hippiekollektiv får träffa en femårig flicka hög på LSD. Under ett år har barnets mor regelbundet gett henne peyote – och LSD. En passage hon själv kommenterar i dokumentären från 2017, ”The center will not hold” (av maken John Gregory Dunnes brorson Griffin Dunne). Dunne undrar hur hon reagerade och Didion, redan märkt av sin sjukdom, svarar gestikulerande ”Jag säger dig, det var guld – på gott och ont”. Samlingens och dokumentärens titlar kommer från WB Yeats poem The Second Coming från 1919 och kan läsas som ett omen, ett illavarslande förebådande, om domedagen och Jesu återkomst. Didions text inleds med orden ”The center was not holding”, även den meningen alluderar på Yeats dikt: ”Things fall apart; the centre cannot hold”.
Didions repertoar är imponerande bred och omfattar allt från journalistik, krönikor och essäer till romaner och filmmanus. Tillsammans med maken stod hon bakom bland annat Panic in Needle Park och A Star is Born. Det stora internationella genombrottet kom med The Year of Magical Thinking 2005 (Ett år av magiskt tänkande, 2006) som hon belönades med National Book Awards fackbokpris för. ”Sorg visar sig vara en plats som ingen av oss känner till förrän vi når fram till den” är en ofta citerad mening ur utgåvan som beskrivits som den första icke-konfessionella boken om livets oundvikliga förluster. I enlighet med titeln gestaltas här ett år där tillsynes vardagliga detaljer ges cermoniell tyngd; hennes handlingar och praktiska bestyr blir till besvärjelser i syfte att ändra berättelsens förutbestämda dramaturgi. När hon rensar ut makens garderob blir så den självklara logiken att behålla hans skor eftersom när (inte om) han kommer tillbaka, behöver han dem.
När boken gavs ut i USA i oktober hade hon drabbats av ännu en personlig tragedi när adoptivdottern Quintana i augusti avled efter en längre tids sjukdom. Också detta bearbetar hon på det sätt som ligger henne närmast – hon skriver och resultat blir Blue Nights 2011 (Blå skymning, på svenska 2012). Även denna titel blev en internationell bästsäljare.
Hyllad runt om i världen var hon på hemmaplan en bitvis kontroversiell tidsskildrare. Detta skulle inte minst visa sig när hennes essäsamling om amerikansk inrikespolitik Political fiction (Politiska fiktioner, 2016) låg på bokhandelsdiskarna i hemlandet 9:e september 2001(!). Timingen kunde knappast ha varit sämre för Didions visserligen vittert klarsynta men därmed också starkt kritiska skildring av den styrande klassen. Amerikansk politik sedd genom Didions texter kretsar, med hennes egna ord, kring ”att den politiska processen inte återspeglar den politiska erfarenheten, utan alltmer har sin upprinnelse i en rad fabler om den”. När nationen, på alla plan, uppmanades och också självklart förväntades stå samlad gick hon på tvärs och visade på, i hennes ögon, oöverbryggliga klyftor mellan öst och väst, fattig och rik – och inte minst mellan politikerna och det folk vars intressen de sade sig vilja ta tillvara. Med facit på hand kan man säga att boken i det närmaste var profetisk i sin underliggande varning för framväxten av en nation som skulle göra det möjligt att femton år senare rösta fram en Donald Trump till landets högsta ämbete.
Men USA skulle inte vara USA, som vi lärt oss läsa landet, om den mediala berömmelsen inte också leder till ikonisering av personer av Didions kaliber. Célines kampanj från 2015 blev en sensation när toppmodellen visade sig vara 152 centimeter lång och ha fyllt 80. Succén blev omedelbar, inte bara mätt i spaltkilometrar skrivna om fenomenet, kollektionen med nedtonade jumperset i cashmere, dito polotröjor, klassiska middagsklänningar och inte minst solglasögon, räknas bland modehusets mest framgångsrika genom tiderna. En sval elegans för den intellektuella kvinnan vars liv formas av den egna viljan och levs i enlighet med högt ställda ideal både professionellt och privat. Dessutom ett hållbart modeuttryck där kläderna skulle kunna bäras år efter år, oavsett säsong.
När delar av Didions kvarlåtenskap auktionerades ut i mitten av november i år var intresset hysteriskt för de totalt 224 föremål som listades. Katalogen innehöll allt från hennes konstsamling, böcker, möbler och kläder till triviala vardagsting. Inte ens auktionshuset, som man kunde tänka sig skulle ha koll, hade förväntat sig den massiva anstormningen som innebar att föremålen klubbades till summor långt över utgångspris. Solglasögonen från Céline som skattats till ett värde mellan 400-800, stannade på hisnande 27.000 dollar. Hennes oanvända anteckningsböcker gick för 11.000 och hennes sten-och snäcksamling landade på 7.000 dollar. Överskottet, närmare två miljoner dollar ska gå till medicinsk forskning och stipendier till kvinnor inom litteraturen.
Stilsäker och sparsmakad, skenbart okomplicerad och alltid tidlöst elegant – så skulle man kunna beskriva hennes image till det yttre men även när det kommer till skrivande är enkelheten det som utmärker henne. Läsaren upptäcker snart hennes speciella grepp där upprepningar, nästan som det traderade berättandets omkväden, ständigt används som återkoppling till textens ärende men också till dess läsare. Metoden är effektivt och bidrar till en mycket Didionsk ton; vid första anblicken drömsk men samtidigt - knivskarp och omisskännligt effektiv.
Till dig som inte läst henne – grattis, du har ett stort äventyr framför dig.