Abort är storpolitik. Det är något vi alla blivit varse, inte minst i västländerna, efter att Högsta domstolen i USA på midsommarafton 2022 upphävde Roe vs. Wade, lagen som varit en garanti för aborträtten i landet på andra sidan Atlanten sedan 1973. Sedan dess har flera delstater skärpt sina abortlagar och frågan har blivit en av de viktigaste – och mest polariserande – i amerikansk politik.
Kanske mindre känt är den amerikanska så kallade ”gag rule” som infördes av dåvarande republikanske president Ronald Reagan 1984. Den innebär att amerikanskt bistånd till utländska organisationer inte får användas till abortvård eller information om abort. Organisationerna får inte heller använda egna medel eller stöd från andra länder i sitt arbete med abort, så länge de får amerikanskt bistånd. En lag som kickar in direkt Vita huset byter politiskt styre till en republikansk president.
Ja, abort är omstritt. Under min egen gymnasietid fanns exempelvis upphängda bilder av aborterade foster på anslagstavlor i korridorer med uppmaning att liv sker vid befruktning, oberoende... I och för sig hade den svenska lagstiftningen om fri abort införts endast fem år innan min gymnasietid började, men vi var oändligt många som bara ryckte på axlarna. Vi förstod ärligt inte vilken uppoffring och vilket politiskt engagemang som skapat denna möjlighet för kvinnor och män i alla åldrar att avsluta en graviditet. Vi såg det som en rättighet, precis som att barnaga inte längre var tillåtet i det svenska samhället.
Men abort är inte något som sker med vänsterhanden, oberoende bakomliggande orsak. Det framgår med tydlighet i läsningen av boken "50 år med fri abort – 50 berättelser", utgiven på Kaunitz förlag av Malin Clausson och Sandra Pandevski.
Här samsas berättelser om sorg, förlust, lättnad och skam där kändisar som skådespelaren Eva Röse, musikern Titiyo Jah, publicisten och programledaren Ika Johannesson, formgivaren Bea Szenfeld och poeten Bob Hansson berättar om sina erfarenheter av att utföra och genomleva abort, några i plural, tillsammans med andra i vårt land som tagit detta beslut och levt vidare med minnet. Vissa på det klara med att de aldrig skulle vilja ha barn, andra vars liv förändrats för alltid. Men summan är att beslutet var är en lättnad även om sorgen av en avslutad graviditet på ett känslomässigt plan är en följeslagare genom livet.
Tänker på Nora Hammarling som 13 år fyllda blev gravid med sin pojkvän och gjorde en abort 2019. En stark röst för att skolans undervisning borde förändras: "Vi lärde oss inget om abort...bara lite om sex", säger hon.
Eller tvillingen Robin Bäckström som lade all kraft på att stötta sin sambo Johanna vid aborteringen av deras tvillingpar; "Jag bar en känsla både av heder och skuld. Och av kärlek såklart. Jag ville reducera hennes lidande så mycket som möjligt. I efter hand har jag sökt stöd och samtal gällande aborter för män och funnit – ingenting. Vi har inte kommit en meter i jämställdhetsarbetet när det gäller abort", säger han.
Kvar lever inte minst berättelser som ger en inblick i hur alla blivit bemötta av vården – allt från skambeläggande till ett varmt omhändertagande utan predestinerade åsikter. Abort är, som sagts storpolitik, en polariserad fråga där kvinnors rätt till sin egen kropp, liv, hälsa och sexliv under historien varit villkorad. Därför bör aborträtten skrivas in i grundlagen. Punkt.