Nycirkus
Korobka
Dansare: Louise Bjurholm von Euler och Henrik Agger
Dansinitiativet, söndag 8 maj
”Jag känner ingen inspiration, har ingen lust att göra det här idag. Kroppen orkar inte.” … en stunds tystnad … ”Måste jag? Jo, det är ju mitt jobb, jag har valt det. Man måste försöka i alla fall … inspirationen kanske kommer” – denna inre monolog hörs på ljudbandet alldeles i föreställningens början samtidigt som de bägge artisterna/akrobaterna Louise Bjurholm von Euler och Henrik Agger intar scenen. Bägge är utbildade vid statliga cirkusskolan i Moskva, vilket inom parentes inte är kattskit. Och bägge med en tjugoårig karriär i bagaget.
Två fullfjädrade artister i sin disciplin. ”Korobka” – betyder låda på ryska och scenen är formad som en mental box där artisterna inleder med rytmiska uppmjukningsövningar. De rör sig nära varandra i dansanta rörelser och på en skärm projiceras allehanda sanningar om deras förhållande till sitt arbete, inte sällan lite klichébetonat dock. Ljusrörsarmaturer tänds och släcks som en symbol för tidens gång, arbetets monotoni.
Artisterna ger allehanda prov på sitt kunnande. Hela tiden med total kontroll och ett närmast fascinerande lugn. Han står för styrkan, kraften. Hon för lättheten, gracen. Övningar upprepas och repeteras och vi i publiken kommer till insikt om att träning, träning och åter träning är all konsts moder och förutsättning. På ljudbandet nu intensiv barnlek med flams och skrik samtidigt som scenparet djupt koncentrerade fortsätter sitt arbete. Henrik Agger och Louise Bjurholm von Euler är i verkligheten också ett par och det vi ser blir därför ett slags metaföreställning över konflikten vardag och konstnärligt skapande.
Det handlar om sublim kroppslig kontroll via avancerade övningar i perfekt balans. Och föreställningen är naturligtvis i någon bemärkelse koreograferad men rent estetiskt ändå inte på så sätt att fokus inte ligger på rörelser som är tänkta att beröra, att ge uttryck för mänskliga känslor. Det är snarare en undersökning av kroppen och kroppars tyngdpunkter. Likafullt, det hindrade inte att glädje och livslust sipprade fram här och var.
Föreställningen på Dansinitiativet var den enda i länet. Exklusivitet eller resursslöseri? Synd att inte fler fick möjlighet eller att skolelever kunde få chansen att skåda kroppens mirakler.