En resa i Eyvind Johnsons fotspår

Ska man

21 juli 2010 06:00
Ska man börja någonstans med litterär turism i Norrbotten så ska man börja i Boden och med författaren Eyvind Johnson. Nobelpristagaren Johnson är ofrånkomligen den största författaren som denna landsända lyckats frambringa. Han har också ett särskilt dedikerat sällskap som samlats kring den litterära kvarlåtenskapen. De är indelade i två fraktioner: Stockholms- och Bodenavdelningen. Jag föreställer mig att de har smått skilda syner på författarskapet. I Stockholm talar man om en intellektuell gigant och världsmedborgare, medan man på hemmaplan gärna uppehåller sig vid det norrbottniskt präglade: skildringarna av bygden och levnadsvillkoren vid 1900-talets början.

 

Minnesmärken
Under veckan arrangerade de senare en slags guidad provtur till Eyvinds Boden. Upplev Boden- och Nobelpristagaren var arbetsnamnet på bildningsresan. Därifrån jag kommer är denna sorts turism redan en stor industri. Årligen avgår ett tiotal fulla bussar till Missenträsk, Norsjö och Hjoggböle. Man bjuds som regel på middagar, tar pauser vid särskilda minnesmärken och lyssnar till skilda röster om verk och person. Denna sorts evenemang behöver även Norrbotten, inte bara för att främja turistnäringen utan kanske framför allt för att föra berättelser vidare till lokalbefolkningen.

 

Resan till Eyvind Johnsons Björkelund avgick från centrala Boden och fokuserade en hel del på det senare. Kanske lite väl mycket, med tanke på att merparten av resenärerna faktiskt var hemmahörande i just Boden. Var Godisfabriken och det lokala badhuset finns stationerat kändes som malplacerad och överflödig information. Desto intressantare var det att faktiskt vandra genom Björkelunds smala gränder under ledning av Johnsonsällskapets före detta ordförande Martin Johansson. Turen gick uppför Vinterstigen och nerför Eyvind Johnsons väg, förbi Rosts hus där Eyvind var inhyst efter sin fars sjukperiod, och sedan fram till den kvarvarande stugan där Eyvind föddes. Mellan dessa utposter skeppades n’Johnsons pöjk fram och åter under femton år.

 

När man får allting upplagt för sig på detta vis, som en karta med några spridda bopunkter förstår man bättre de ord som återfinns i Personligt dokument: "Jag gick bort fast jag gick hem och gick hem ibland när jag gick bort". Man begriper även varför Eyvind Johnson till sist bröt upp från Björkelund och gav sig ut i världen. Dels av sympati för sina syskon som inte fick komma till någon barnfri, förhållandevis välställd fosterfamilj, dels därför att den som saknar fast hemort inte heller känner sig främmande någonstans.

 

1919 skrev Eyvind Johnson "jag tror att jag fick mycket med mig av Norrbotten som jag har kvar och inte vill förlora". Jag föreställer mig att han paradoxalt nog syftade på det han faktiskt aldrig fick, och vad detta istället kompenserades med - en oerhörd hunger och aptit på livet.

 

Bohemliv i Berlin
Kring resorna och den där särskilda nyfikenheten sägs det desto mindre under guidningen. Man sparar in på uppgifterna kring författarens kontinentala framfart, hans vilda bohemliv i Berlin och besöken hos prostituerade i Paris. Utsagorna har förstås inte funnit grogrund i dessa gamla våtmarker.

 

Eyvind Johnsons Björkelund är ändock ett tankeväckande resmål, väl värt en tripp till Boden. Jag menar bara att sällskapets Bodenfraktion och Landstinget kunde utvinna än mer ur dessa få små kvarter. Man kan komma än närmare författaren än vad som gjordes under denna pilotresa. Det finns fler röster att ta in i samtalet och oerhört många övergripande frågor att behandla: om de norrländska författarnas svåra förutsättningar såväl som deras fantasieggande landskap.

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Erik Jonsson