Med stor respekt för genren

Efter vampyrer, zombies och spöken är det i John Ajvide Lindqvists fjärde roman dags för splatter.

18 maj 2010 06:00

 

Splatter är helt enkelt snaskigt våld, skildrat medvetet och överdrivet grafiskt. Här är det hammare genom kranium, sågar, bultpistoler, knivar och åter knivar.

 

Det finns flera sätt att läsa Ajvide Lindqvist. Man kan exemplvis njuta av de ibland poetiska formuleringarna: "En annan hand. En mycket liten annan hand." Man kan även läsa hans böcker, framförallt denna, som politiska texter, där våldet och det övernaturliga får stå som allegorier, över, ifrågasättanden av, exempelvis skönhetesideal, anpassning som korvstoppning och köns- och åldersdiskriminering. Eller så tar man det för vad det antagligen är: pur skräck. Som genre.

 

 

Ajvide Lindqvist är den främste inom sitt gebit just nu. Han drar och tänjer i myterna, anpassar dem till sina egna berättelser i stället för att som vanligt är göra tvärtom. Det som var så bra med Låt den rätte komma in var att vampyren i fråga inte hade cape och sörjde sitt ack så grymma öde samtidigt som han förlustade sig i jungfrur och undvek byborna. Det finns hela tiden en humanistisk bevekelsegrund för allt som sker, även där man inte behöver vänta sig någon sådan. Man kan nästan tala om ett klassmedvetande hos karaktärerna. Om än ett övernaturligt sådant.

 

 

Annars är det inte mycket övernaturligt i Lilla stjärna, bara onaturligt. Och det är bra så, det visar på respekt för mediet. Skräck bör inte tyngas av moraliska betänkligheter, det kan gott överlåtas på deckarna, framförallt de svenska.

 

Två högst missanpassade flickor. Den ena, Theres (hittad i en grop i skogen, namngiven av sin styvbror efter Ulrike Meinhofs fängelsealias), är begåvad med en trollbindande sångröst och vacker som en dag. Den andra, Teresa, är överviktig och allmänt eländig. Båda två är sällsynt inåtvända. Theres på grund av en ytterst sällsam uppväxt, Teresa på grund av en lika anmärkningsvärt alldaglig.

 

 

Riot Grrl kallades en rörelse i framförallt södra England och nordvästra USA under 19v90-talet. Det var tjejer som spelade rock och hade en ganska hård, feministisk syn på världen i allmänhet och musikbranschen i synnerhet. Theres och Teresas agerande och betydelse i sagda bransch är mer än en allegori, det blir en uppvisning i politisk praktik. Tyvärr verkar Ajvide Lindqvist en bit in i detta skeende tappa tron på sina protagonister och gör dem, beskriver dem som, inte mycket mer än galna. Riot Grrl-elementet lurar ut romanen i den verkliga verkligheten och Ajvide Lindqvist tvingas till ett fördömande av vad det blir av flickorna och det rimmar illa med romanens konstruktion i övrigt. För att inte tala om genrens egna konventioner. Dock syr han ihop det hela med en final som aldrig, säger aldrig, kan göras rättvisa på film, och precis så ska en bra roman vara: ej överförbar. Det gäller för övrigt konstnärliga uttryck överhuvudtaget. De ska vara sig själva nog.

 

Om Låt den rätte var hans kusligaste, Hanteringen av odöda hans bästa och Människohamn hans mänskligaste är Lilla stjärna hans, ja vad ska jag säga, alldagligaste? Det stämmer förstås inte. Det är ovanligt lätt att den här gången se var inspirationen kommer ifrån och vad som skall ske långt innan det sker. De litterära greppen, verktygen, är fullt synliga hela tiden. Å andra sidan, en hel massa andra verktyg är också synliga och synliggör en massa man inte trodde man ville se. Det är som sagt splatter det här.

 

 

 

 

 

John Ajvide Lindqvist

 

Lilla stjärna

 

Ordfront
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Mattias Alkberg