Obruten associationskedja utan facit

Från min sida sett är namnet på den utställning som visas i mellanrummet på Konsthallen i Luleå.

22 december 2009 06:00
Där bjuder den i Luleå bosatta Brita Weglin generöst in till sin bildvärld: "Jag går in i en julgran" var min allra första impuls. Så färgstarkt, detaljrikt, materialblandat, med små skulpturer på väggarna och i hörnen, stundtals på gränsen till kitschigt och glatt är rummet.

 

Det är särskilt ett hörn som ögonen hela tiden dras mot. Där har hon hängt 40 emaljer i olika format. Att tala om svit vore helt galet, i stället kan man kanske prata om en slags väggmosaik. I den återkommer motiv ur hennes värld. Hus eller hyddor, moln, hundar, män med hatt och kvinnohuvuden. Många av dem flyter på en vattenlinje i bildernas nedre kant. Prinsessan Turandot i sin tur, löser upp sig och sjunker.

 

 

Att bli inviterad hit är således inte alltigenom behagligt. Strax till höger om de många bilderna hänger till exempel två verk med kvinnor med slutna ögon. Död, snarare än sömn är ordet som kommer för mig. Och alla dessa kroppslösingar, huvuden som flyter omkring i bilderna, är lite oroande. Att de hoar och skriker till varandra helt ljudlöst gör mig inte lugnare.

 

Efter en liten stund börjar verkligheten kännas en aning surrealistisk. Vilka är de där figurerna med sina knölar i pannan, eller vid sidan om huvudet, de där små gropiga bronserna på väggen? I vilka drömmar, där Weglin säger sig hämta mycket av inspirationen, har de dykt upp?

 

Ändå är det som om de samtalar lite med gestalter hos en annan konstnär från Luleå med egensinnig bildvärld, Staffan Westerberg. Hos honom liksom hos Weglin återkommer karaktärer, ofta i originella kostymer, och av återvunnet material. Inte heller de är alltid så jämna och goda i humöret.

 

Även om jag är förtjust över att få befinna mig i det här drömda och småruggiga riket, vaknar ändå funderingen om hur länge en konstnär kan röra sig i sina cirklar innan berättelsen stelnar? När blir det återvunna penseldraget, karaktären, linjen, materialet rutin? Var är den punkt när materialet har tömt sig för betraktaren?

 

Brita Weglin är inte där, men en fantasifull hängning kan som här ändå öppna nya dörrar till materialet. I hennes ljuslådor, ett fräscht inslag, uppskattar jag tekniken och skogen som blir en intressant kontrast till allt vatten. Mot en fond av bearbetade foton, en tycks dock vara en akvarell, rör sig olika gestalter. Några av dem känns nya, andra mer bekanta. I Alla rövare i skogen är det en man i hatt. I andra bilder kallas en snarlik figur Bleka döden. Och så pågår det. En bild leder till en annan i utställningen, i en slags oavbruten associationskedja utan facit. Det roar och oroar, och fler bilder säger i Från min sida sett faktiskt mer än en enda.

 

Brita Weglin

 

Från min sida sett

 

Konsthallen, Luleå
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Regine Nordström