Från hennes sida sett

Snart intar Brita Weglin Konsthallen i Luleå. I två år har hon arbetat med sikte inställt på Konsthallen och det händer att hon tänker att det blir hennes sista största satsning på hemmaplan.

21 november 2009 06:00
Berättelserna är många i konstnärens verkstad. En tidig är den om Botwid, sköldpaddan, vars ögon påminner om 40 miljoner svindlande år av varande. En annan handlade om graalen, den heliga och ständigt eftersökta, andra om gamla trogna hundar, påvar och predikanter, simturer till Tallinn och havsdrottningen Ran och hennes döttrar - de som letade sig ut ur ateljén till en hel vägg på Kulturens hus där de lyser upp vintermörkret som smällkarameller.

 

- Jag är en berättande konstnär och fortsätter på samma linje - det handlar alltid om existentiella frågor, säger Brita Weglin, som om ett par veckor öppnar en utställning på Konsthallen i Luleå.

 

Sliter hårt
I två år har hon arbetat med sikte inställt på Konsthallen och det händer att hon tänker att det blir hennes sista största satsning på hemmaplan.

 

- Man ska aldrig säga aldrig, men det kan kännas så. Jag har slitit ganska hårt på min kropp eftersom jag arbetar med så fysiskt krävande tekniker. Och det är något särskilt med att ställa ut i Luleå, jag vill ju komma med något nytt, vill inte upprepa mig.

 

Inspirerats av brev
Brita Weglins skapande utgår ofta från en slags tematik i berättandet. Men tekniken är som alltid varierande - blandade grafiska tekniker, emaljer som åker in och ut i ugnen upp till tio gånger innan bilden är klar, avancerad datorteknik, men också akvarellmåleri och bronser.

 

- Jag gillar att ge mig i kast med nya tekniker, vill göra arbetet intressant och spännande för mig själv, upptäcker hela tiden nya saker, andra möjligheter.

 

Den kommande utställningen kallar hon Från min sida sett och denna gång har hon bland annat låtit sig inspireras av gamla brev som hon en gång hittade på vinden hemma i den lilla byn utanför Alfta i Hälsingland där hennes familj bott i generationer. Breven, som farmor en gång fick, är skrivna av ungdomar i den missionsförsamling som hennes pappas farfar en gång grundade.

 

Existensen blir längre
- Det är olika sorters brev, till och med kärleksbrev, men alla är de genomsyrade av religiositet. När jag hittade dem var jag ung, tog visserligen hand om dem, men tänkte inte särskilt mycket på dem då. Men nu har jag funderat desto mer. På något sätt tycker jag att det är så att ju äldre man blir desto kortare inser man att livet är, men samtidigt upplever jag starkt att existensen - både det som kommer före och det som kommer efter - blir längre.

 

Överallt i ateljén, som mer liknar en konstnärlig verkstad, ligger bilder staplade på varandra. Bilder på församlingssystrar med strama knutar och lustiga hattar, påvar som sträcker ett tydligt finger upp mot skyn och pekar ut den rätta vägen, bleka dödens män, roliga figurer med rockhistoriens lyckliga läppar, fåvitska jungfrur och lugna hemmakvällar i Teurajärvi som övervakas av Batman.

 

- Utställningen är en berättelse som börjar med förfäderna och går mot naturen, mot något större. Det låter allvarligt och är det också, men jag piggar upp det hela med humor, roliga typer och personligheter - jag har gapskrattat många gånger när jag sett på vad jag har gjort, säger Brita Weglin och håller upp en emalj av församlingssystern Tilda, hon som tackades i ett brev med orden "haf tack du Tilda kär för allt du gjort för trefnad här".

 

Mycket i bagaget
- Jag har många församlingssystrar i bagaget. Som ung revolterade jag mot allt det där, ville bryta mot hela traditionen. Som äldre har jag närmat mig det igen och insett att det är en enorm rikedom att ha fått växa upp med domedagspredikningar och helvetesskildringar, men också med kärleksbudskapet - det är en evig källa att ösa ur.

 

Den här gången har hon tryckt sin grafik i ännu mindre upplagor än hon brukar, säger sig ha insett sin fysiska begränsning i det tunga arbetet. Annars är begränsningar inget ord man förknippar med Brita Weglin, som inför utställningen rest åtskilliga gånger ner till konstnärernas emaljverkstad i Örnsköldsvik och vid det här laget fyllt sin ateljé till brädden med bilder. Nyligen ställde hon ut grafik i Kroatien, där hon 2007 vann pris på grafikbiennalen, och i helgen öppnar hon en utställning på Lilla galleriet i Umeå. Sedan några år tillbaka undervisar hon också regelbundet några veckor varje år på Sverigefinska folkhögskolans konstlinje i Haparanda.

 

Sista skiftet
-  Det blir lite väl mycket emellanåt, men samtidigt ger det mig en oerhörd energi, säger Brita Weglin och håller upp en emalj föreställande tre gubbar i hjälmar på väg till arbetet.

 

- Den här ska heta Sista skiftet. Eller Nattskiftet, jag har inte riktigt bestämt mig än. Jag tror faktiskt att det här är min sista emalj. De senaste åren har jag medvetet sökt mig till mindre arbetsamma tekniker, har bland annat börjat måla akvareller, säger Brita Weglin som sin vana trogen blandar in måleriet som en av flera tekniker i en och samma bild.

 

- Det går inte att stoppa in mig i något fack. Mig äger ingen.

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Marianne Söderberg