Graven i Ligga hittades 1994 vid en fornminnesinventering. På bild ses arkeologerna Lars Backman och Hanna Larsson som tålmodigt gräver sig att djupare ned i jorden.
– Det fanns planer på att bygga ett erosionsskydd, men det hade påverkat gravsättningen lika mycket en räddningsundersökning. Därför togs beslut om att vi gräver för att dokumentera graven för framtida generationer, säger Frida Palmbo, arkeolog och projektledare vid Norrbottens museum.
Stenåldersgraven, omtalad som "graven i Ligga", är en av ett 20-tal registrerade stensättningar med rödockra i Norrbotten och är i nuläget den nordligaste registrerade i Sverige. 1990 gjordes en undersökning av två av rödockragravarna i länet – Manjärv i Älvsbyn samt V Ansvar i Överkalix kommun – under ledning av arkeologen Lars Liedgren. Då handlade det framför allt om att belägga att det var gravsättningar och de daterades till 5 000 år f.Kr. Det vill säga 7 000 år gamla.
– I Manjärv kunde man vederlägga att det handlade skelettbegravning av minst två skelett. De var lagda på rygg med huvudet mot väster och armarna tätt mot kroppen. Det indikerar att kropparna troligen varit svepta. Dessutom låg det stenar över huvudet, magen och fötterna, som för att förhindra att människorna skulle gå igen, säger Frida Palmbo.
De var rädda för spöken?
– Ja, det är i alla fall en teori, ler hon.
Rödockran syns tydligt på denna bild. En teori bland arkeologerna är att färgen symboliserade blod eller livets färg.
Rödockrafärgen, som kommer från mineralet hematit, är en rödaktig järnoxid som kan ligga som utfällningar i botten på små vattendrag och diken. Rostar man det över eld blir det en röd färg som arkeologerna tror kan vara en symbol för blod eller livets färg. Den mesta av rödockran återfanns där ett av kranierna legat i graven i Manjärv.
– Just användningen av rödockra har dokumenterats även i Finland och verkar varit en vanlig begravningsritual runt Bottenviken, säger Frida Palmbo.
Anna Rimpi, arkeolog vid Laponiatjuottjudus, har gjort många guidade turer till den 7 000 år gamla graven. "Bara på tio år har mycket av marken eroderat. Då fanns stigar runt stensättningen. Nu finns bara en stig kvar", säger hon.
På grund av jordens surhetsgrad och den långa tiden som förflutit fann man inga ben efter skelett vid utgrävningarna i Manjärv och V Ansvar. Därför hyser man heller inte någon förhoppning om att hitta bevarade i skelett i rödockragraven nedströms Ligga kraftstation även om den graven är dubbelt så stor som övriga rödockragravar i länet.
– Det kan innebära att fler personer är begravda på denna plats, men det är svårt att säga. Vi kommer troligen inte heller att hinna gräva ned till det lagret i jorden där man kan förvänta sig att kroppar begravts i år. Det får vänta till sommaren 2023, säger Frida Palmbo.
Frida Palmbo hittar benrester och avslag från kvarts när hon sållar jorden från en av de platser som arkeologihunden Blixtra markerat.
De fynd man gjort hittills är bland annat benrester från små och stora djur, samt spill av kvarts som troligen härrör från redskapstillverkning. Det ligger nämligen en gammal boplats i anslutning till graven som arkeologerna hoppas kunna dokumentera nästa år.
– Kvarts är ett mycket starkt material, nästan som diamant, och användes därför vid tillverkning av redskap.
Under tre veckor pågår den arkeologiska räddningsundersökningen där man bland annat hittat benrester och avslag från kvarts som troligen använts till redskap, förutom en hel del rödockra. Frida Palmbo är projektledare.
I sökandet efter benrester har teamet haft hjälp av arkeologihunden Blixtra och hennes matte Gunilla Lindbäck från Kalix. Blixtra är under upplärning och ska med tiden bli en riktig specialist på att söka efter brända ben som ofta återfinns vid fornhistoriska boplatser. Vid "graven i Ligga" har Blixtra också markerat vid ett antal platser, försedda med röda bandrosetter. Och när Frida Palmbo silar material från en av de markerade platserna under Kurirens besök, hittar hon både benrester och kvarts.
Hanna Larsson är även osteolog, det vill säga specialist på ben. På bild ses några benrester och kvarts som hittats under dagen.
Vad det rör sig om för ben och hur gamla de är blir ett arbete för osteologen Hanna Larsson som blir märkbart exalterad över fyndet.
– Spännande. Vi får se vid den senare analysen vad det är vi hittat, säger hon.