Författaren Andrea Lundgren är nu aktuell med en ny kulturpodd, Skogarna.

– Norrbotten bränner för mig. Jag skulle kunna skriva romaner om det landskapet i ett helt liv, säger Andrea Lundgren.

Vi möts på Söder i Stockholm. En stad hon egentligen längtar bortifrån.

Artikelbild

| Novellsamling. Andrea Lundgren skriver på sin tredje roman, men kommer nog först att ge ut en novellsamling.

– Men det är svårt att hitta kulturjobb i Norrbotten. Skulle jag få ett, skulle jag dra, imorgon.

Med två romaner bakom sig, examen i litteratur- och genusvetenskap, fem arbeten och en nystartad kulturpod skulle man kunna tror att hon minst passerat 30 år. Hon är 28 år, debuterade när hon var 23 med romanen I tunga vintrars mage. För två år sedan kom Glupahungern där hon hyllades som berättare.

– Jag har alltid skrivit, men det var egentligen musik jag tänkt studera efter gymnasiet

I stället blev det en skrivarlinje på heltid och en berättare var född. Hon hade hittat hem. Under de två studieåren skrev hon sin debutroman, skickade in manus till de stora förlagen och fick efter en nervös väntan i månader ett positivt besked.

Artikelbild

| Poesins förtätning. Det är i poesins förtätning Andrea Lundgren hittar inspiration.

– Jag kommer alltid att minnas den dagen. Jag ringde till mamma och skrek, spelade samma låt på repeat...

När romanen väl kommit ut och uppståndelsen, kanske speciellt i hemlänet Norrbotten eskalerade, hamnade hon själv i ett vakuum.

– Jag kände mig skeptiskt till boken. Jag skulle beskriva den som en klassisk, ung debut. Och att då sälja in den till folk... Det var svårt.

Hon fick skrivkramp. Skrev inte ett enda skönlitterärt ord på ett helt år. Då var redan halva romanen Glupahungern skriven.

– Det var hemskt. Jag som alltid skrivit, med det gick bara inte.

Det var ett arbetsstipendium som räddade henne ur skrivkrampen och en resa till Latinamerika. I dag har hon till och med nästan förlikat sig med sin debut, en sorts acceptans i alla fall. Sin andra roman är hon dock stolt över.

– Jag är nöjd med karaktärerna och miljön. Jag hittade en ny ton. Känslan i boken känns ärlig. Jag fick fram det jag ville säga.

Precis som första romanen utspelar sig Glupahungern i nära symbios med naturen. Boken skrev hon klart i sin gamla lekstuga, omgjord av hennes mamma till skrivarstuga, med Vittjärvs skog och älven i blickfång.

– Visst, det finns ett sago/mytologiskt drag i berättelsen. Kärnan i boken är mycket platsspecifik, mitt kära Vittjärvsträsk.

Nu håller hon på med sin tredje bok, men först kommer hon troligen att ge ut en novellsamling. Att skriva en hel roman tar tid och med fem olika arbeten finns tiden inte riktigt där. Förutom arbeten som hör till hennes författarskap, frilansar hon som litteraturkritiker, jobbar som lärare för kreativt skrivande, som redaktör på Vertigo förlag samt jobbar i bokhandel.

– Jag känner att jag hela tiden måste arbeta mot min egen feghet. Visst, jag är mycket starkare som författare, kan hantverket och har en bättre blick. Jag jobbar också mer målinriktat, men att skriva kräver tid. Nu måste jag hitta försörjning.

Att hon då dessutom startar en kulturpodcast, skulle kunna uppfattas som kontraproduktivt. Men för Andrea Lundgren var det en nödvändighet. Tillsammans med goda vännen Martin Halldin vill de fördjupa konstsamtalet, lyfta litteratur i gränslandet.

– Det handlar om att fylla en lucka när dagstidningarnas kultursidor förändras. Jag saknar exempelvis essäerna, ett rum för litteratur bortom intervjuer och recensioner. Så i stället för att gnälla startade vi en podd.

Där arbetar paret tematiskt i gränslandet, med samtal runt äckel, tabun och nu senast förvandling.

– Vi testar oss fram, letar fortfarande efter formerna för samtal. Vi har också talat om att bjuda in gäster, säger Andrea Lundgren.