Om vintern, när kölden försöker omvandla de framstörtande vattenmassorna och kuva dem under sitt skal, sjunker ljudnivån, dånet ändrar karaktär, men upphör gör det aldrig. Inte ens om varenda skumkammad våg kristalliserades, om varenda uppkastad droppe landade som en klirrande glaspärla, om forsen stelnade till en pucklig rutschkana av is som uttrarna kunde glida på i kilometer efter kilometer, skulle forsen bli tyst. När ett svall fryser kapslas ljudet in. Man kan se hur det låter, det är som notprickarna på ett musikpapper.
På väg från parkeringen vid Storforsens naturreservat blir jag varnad av Roland: det kan vara halt på spångar och stenar. Jag undrar om jag kanske borde ha lämnat telefonen i bilen i så fall, om jag skulle dratta i? Han flinar och säger: Ramlar du i forsen, behöver du ingen telefon mer. Och så berättar han om en bekant som gick på forsrännans vall och ramlade ner. Han kom aldrig opp igen.
Det får en att tänka. På flottkarlen. Han som oförskräckt löpte och skuttade på de snurrande, snorhala stockarna med flottningshaken som balansstång, och gick lös på timmerbråtarna. Hur många människor har forsen svalt genom åren? Och hur många av älvens ömtåliga invånare har inte strukit med i den brutalt effektiviserade timmertrafiken?
Hur kunde den grönhåriga strömkarlen koncentrera sig på sitt känslosamma och intrikata stråkspel, hur kunde han stimulera laxen till att ikläda sig lekdräkt och locka den att vandra uppströms när stockar kom framdundrande i tid och otid och skrubbade botten och täckte den med kvävande barkrester och stenblocken som han tyckte att det var trevligt att sitta och spela på vräktes undan och de brusande vattenmassornas väg styrdes om med stenkistor och rösen för att skogens råvaror skulle nå kustens förädlingsindustrier så snabbt som möjligt?
Det är inte att undra på att han då och då nappade åt sig en flottare och tumlade runt med honom tills han slutat sprattla. Fast i långa loppet gjorde det nog varken från eller till: arbetskraften var billig. Men något måste han ändå göra. I det näringsfattiga strömvattnet planterade han ut knottlarver men ingen kopplade ihop det ökade antalet knottbett med älvarnas kanalisering. Till slut kom han på att det enda han kunde göra var att sänka så många av stockarna som möjligt eftersom detta svinn till viss del bidrog till att det blev lönsammare att transportera virket i lastbil. 1982 upphörde timmerflottningen på Piteälven - 1982, det socialdemokratiska arbetarpartiets och den norrbottniska näckens triumfår.
På de handikappanpassade utsiktsramperna står folk och glor och fotograferar och det är inte många ord som utbyts. Här upphäver älven sina mäktiga brösttoner och då tiger turisten. Kaskader av vatten skjuter upp mot himlen, finfördelas och driver i skyar över den ursinnigt fradgande forsen. Långt där nere, på säkert avstånd, står en modern hotellbyggnad med tomt stirrande ögon av panoramaglas. Därifrån är vattenfallet en landskapstavla kan jag tänka mig.
Vi ändrade på älven. Klämde ihop den, rensade och ödelade dess botten och ströp de naturliga förgreningarna. Av detta skäl kan man nu, alldeles intill Storforsen, gå omkring på det som en gång var älvens bädd. Det känns rätt egendomligt. Som om berghällarna översköljs av spökvågor. Platsen kallas Döda fallet, vilket inte så mycket är ett namn som en beteckning på det som blir kvar när ett vattenflöde leds bort från en brant forssträcka. Ett vattenfall utan vatten blir helt enkelt ett dött fall. Landets största finns i Jämtland och det gjorde köpmannen Magnus Huss för över 200 år sedan. Vid byggandet av en flottningsled råkade han tappa ur hela Ragundasjön vilket ledde till att Indalsälvens största och vildaste vattenfall tystnade för all framtid. Forsgubben där nere glömde inte det där. Omkring ett år efteråt fick han äntligen handen runt Vildhussens ankel och drog ner honom i djupet.
Stenhällarna är blankslipade och här och var finns jättegrytor. Det är hål som skapats när de oupphörliga vattenvirvlarna drillborrat småstenar ner i berget; somliga hål är så stora att små människor kan krypa ner i dem och kanske försvinna.
Ett par bleka badare klättrar omkring nere på klipporna, en man och en pojke. Det blöta håret ligger klistrat över deras skalpar. De har kalsonger så doppet var förmodligen inte planerat. De står på en sten och misströstar för de kan inte komma upp. Snart vänder de om för att hitta en annan väg och en trollslända flyger prasslande efter dem.
I en av de många vattenpölarna ligger solen och flyter och när man går över det slippriga berget flyttar den sig som en gäckande skatt från pöl till pöl. I skrevorna har tappra små tallar och björkkvistar rotat sig, och där en rännil sakta flyter fram rör sig ett hår av grönslick.