Alla beslutsfattare som försökt sig på att stänga, lägga ned eller flytta en verksamhet vet precis hur känslan är. Det är aldrig populärt, oavsett anledningen till åtgärden. Grupper bildas med syftet att förklara hur fel åtgärden är och debatten går hela tiden in i läget. Behåll, förstärk eller gör samma åtgärd någon annanstans.
Jag var med om min största upplevelse för många år sedan när den nämnd som jag satt ordförande för skulle lägga ned eller flytta skolenheter och förskolor. Aldrig var man så ovälkommen eller korkad. Aldrig var förslagen så illa underbyggda som när de pekade ut att en flytt, sammanslagning eller avveckling var det enda alternativet.
Det fanns en forskare som försökte sig på att under tidigt 1900-tal undersöka inställningen till samhörighet i Sverige. Han fick uppdraget före första världskriget, eftersom det då dominerande problemet på svensk nivå var samma som vi upplever i delar av vår region: människor flyttar ut.
Hans utmaning var emigrationen från Sverige till Amerika, medan vår handlar om omflyttning mellan land och stad. Ansatsen var intressant: han studerade brev som människor skickade från sitt nya hemland tillbaka till sina gamla hemländer. Det var brev som handlade om saknad och om längtan. Å ena sidan fanns i det nya landet möjligheter till den levnadsstandard som inte motsvarades i det gamla, men det uttrycktes saknad och vemod kring det man lämnat.
Så var det för amerikabrev till de flesta länderna. Byarna, samhällena och gemenskapen längtades det till. Det var fint i det nya, men längtan fanns till det gamla. Bevarandeintresset ställs mot exploateringsintresset, som det kanske uttrycks när en Miljökonsekvensbeskrivning, värderas för en ny industri eller utbyggnad av en gammal.
I de svenska breven fanns nästan ingenting av det. Ingen saknad av de gamla samhällena, nationen eller byarna. Påfallande lite sådant. Amerikasvenskarna uttryckte längtan efter årstiderna, naturen, vidderna eller sill. Människorna hemma var inte alls saknade, i alla fall inte av breven att döma.
Det lär ha påverkat forskaren till den milda grad att han kom fram till slutsatsen att det inte fanns en fungerande samhällskropp av det svenska kynnet (då trodde man att det fanns en ”folksjäl”). Forskaren uttryckte sig i termer av att i Sverige var man inte överens om någonting. Det gick inte att samla det svenska folket kring en åsikt, utom möjligen ”mot” någonting. Aldrig ”för”.
Det var kanske en lite hård tolkning även om jag ler åt den en dag som denna. Så fort vi ska göra någonting: att samla barn så att de åtminstone kan bilda en klass i en skola - blir reaktionen att det nog handlar om besparingar och inte kvalitet. Ska vi lägga en struktur för sjukvården som speglar att det finns en kvalitetsaspekt att en förlossningsavdelning har ett visst antal förlossningar som gör att den hålls igång och kan klara de utmaningar som är komplicerade.
I dag läggs grunden för det nya Kiruna. För sent, åt fel håll eller för lite gjort redan - är redan uttalat under lång tid och formar någon sorts sanning, oavsett hur den verkliga sanningen skulle vara. Nu sätter det i alla fall igång och områden tas ned för att nya ska ta vid. För utvecklingen, inser nästan alla. Utan fortsatt gruvdrift finns inte något Kiruna kvar att utveckla. Istället blir debatten om sorgen av att det gamla ersätts med nytt. Inga amerikabrev finns nu att studera från nutid. Vi flyttar till nytt, men debatten är att vi saknar det gamla. Tyvärr oftare hus än människor.