"Du skrattar Jörgen, det är ju förfärande. Världen och Europa står inför den värsta flyktingkatastrof vi kan ha och då sitter du och skrattar!" I klippet som nu vunnit nationell spridning förvånas först Olle Schmidt från Folkpartiet. När förvåningen sjunkit in förvandlas frågan till den skrattande sverigedemokraten till ett konstaterande. Med en röst som knappt bär ilskan fortsätter Schmidt: "Och ni håller inlägg precis som om världen utanför inte finns. Det är ju upprörande! Till och med ni måste väl ändå känna med era hjärtan när man ser en ung kurd, tre år gammal, flyta in död på stranden från Kobane."
Knappast kan det bli tydligare. När Syriens katastrof når Sverige med några små rännilar med flyktingar, blir kontrasten som tydligast mellan vad vi tycker är problem och vad vi tycker oss kunna skratta åt. På några dagar blir den rätt abstrakta debatten om flyktingsituationen i världen helt plötsligt konkret. Det är barn som dör när de på bräckliga flytetyg korsar medelhavet för att fly från krig, tortyr och elände.
När bilden på ett dött barn når våra ögon kan vi inte längre gömma oss bakom siffror i tablåer, diskussioner om migrationens kostnader och ett kyligt distanserande från frågans egentliga innebörd: Vad gör vi när ett barn söker skydd hos oss från krig, sjukdomar och elände? Hur ställer vi oss till mamman och pappan? Ska de kunna ges ett människovärde hos oss som aldrig behöver känna kriget närmare än genom bilderna från vår senast inköpta platt-tv?
Det är då ett vanligt kommunfullmäktigemöte tänder till i Malmö. När en sverigedemokrat vill yrka på åtgärder för att minska invandringen till Malmö, som om världen utanför inte fanns – eller i alla fall inte var någonting som vi behövde bry oss om. Då tog gnistan fyr och världen blev närvarande i kommunfullmäktige.
När nyheterna skildrar katastrofer och människor på flykt, då vill det snabbast växande politiska partiet minska dörrspringan till vårt land ytterligare. Helst stänga dörren helt. Det är ingen nyhet. Vi är vana att SD aldrig vill tala om annat än om flyktingar och invandrare. Till väljarna påstår de med framgång att de är det enda oppositionspartiet. Samtidigt som en kommunfullmäktigeledamot från Åstorp skriver på Facebook att hon önskar sig kulsprutor på Öresundsbron, försöker SD debattera vatten- och avloppstaxor, förskoleverksamhet och andra vanliga kommunala frågor, för att bete sig som ett riktigt parti med ett komplett program. Ett parti som har kompetens att bedriva ansvarsfull politik.
Det är en tunn fernissa. En syn på att allt är de mest utsattas fel är aldrig komplett. En politik som bara kretsar kring en fråga, som dessutom isolerar oss från världen utanför, är aldrig ansvarsfull. Här hoppas jag att vi i norra Sverige vill ta mer ansvar. Haparanda tar snart emot fler i gamla Cape East och mer hoppas jag kommer.
Nu argumenterar SD att Sverige ska hjälpa till vid de flyktingläger som är i närheten, istället för att ta det ansvar som vi hedersamt lovat mänskligheten. Att vi inte behöver ta medmänskligt ansvar inne i vårt land för att vi skulle verka bry oss mer i närheten av kriget. Visa mig det engagemanget som SD har i konkret handling! Är de där, på samma sätt som andra partiers organisationer finns ute i världen?
"Att ni inte i denna denna situation inte kan känna någon empati det är förfärande tycker jag", sa Olle Schmidt i debatten i Malmö.
Det faktiska engagemang från vänliga omtänksamma svenskar visar att det är överväldigande många som håller med honom.