Jag vill börja med att avliva myten om att män drabbas så mycket hårdare än kvinnor när de blir sjuka. Det är ingen myt utan rena rama fakta.
Det har jag själv konstaterat efter en vecka i sängen dit jag förpassades av årets flunsaepidemi. Frossa, feber och värk överallt – nu vet jag i alla fall hur Keith Richards hade det på sin rehab.
Men de fysiska krämporna är inget mot den svartsyn som slår rot i sinnet när man blir bunden till sjuksängen. Då det saknas ork till annat än sporadisk radiolyssning och en och annan dyster betraktelse i skriftlig form. Inget som muntrar upp direkt.
De svarta referaten från omvärlden fick mig att minnas en tänkvärd betraktelse som Kerstin Gezelius skrev i DN. Den närde misstanken att vår nuvarande högkultur är över och att vi i dag glider ned mot en ny mörk tidsålder med krympande kunskaper och avtagande humanism. Det blir inte bättre än så här, vi har nått toppen och nu är det återtåget nedför kullen som återstår.
Det var bättre förr – det är en fras som då gärna dyker upp må den vara utskälld och hånad. Och det är klart att det inte var, inte i de flesta sammanhang i alla fall. Men när mina föräldrar, vanliga löntagare båda två, var i samma ålder jag är nu hade de slutat yrkesarbeta för fyra år sedan. Under mina egna drygt 40 år i arbetslivet har normen för "full tid" höjts med nära 20 procent.
Tekniken var i alla fall bättre förr – maskiner, motorer och apparater höll längre och kunde dessutom enkelt lagas. Och vi var bättre på att tänka – modern hjärnforskning är överens om att så kallad multitasking (vi gör flera saker samtidigt, mest digitalt) gör oss korkade. Multitasking sänker visserligen enbart vår IQ något mer än cannabis och precis som med det bruket så upplever vi själva tvärtom att vi blir duktigare och smartare. Så varken jag eller de moderna hjärnforskarna förväntar oss att någon ska ta den varningen på allvar, heller ....
Den generation som nu växer upp har dessutom ingen egen erfarenhet av livet före internet. Så det blir svårt för dem att avgöra om nätet förbättrat vår tillvaro eller inte – lika svårt som för min generation att säga om vi hade det bättre innan teven kom.
Men vi får det svårare att värdera de verkliga hoten – ett inte alltför orealistiskt scenario talar för växande väpnad konflikt i vår närhet och en avspärrning från omvärlden. Att vi då måste förlita oss på egen mat tycks inte bekymra någon, trots att vi i dag bara klarar att föda hälften av oss. En bortsprungen hundvalp oroar mer.
Och så vädret – tycker ni det är bisarrt i dag så vänta bara. Det är bara början, en rapport från de samlade vädergudarnas seminarium talar om att de inte börjat än utan bara värmt upp lite.
Tänk vad en liten febertopp kan göra och att en tillfällig fysisk svaghet kan få bli en allegori över världen i stort. Jag mår mycket bättre nu, vi får hoppas att världen också tillfrisknar.