"Har du sett den svarta sportväskan?" ropade jag till min kära. "Den står vid sängen, om du menar den blå", blev svaret.
Väskan är svart men det sa jag inte, den diskussionen har vi haft och den är avslutad.
Jag tackade bara för svaret. Jag har även en svart kavaj som hon envisas med att kalla blå. Vi har tämligen olika sätt att uppfatta färger och mönster och mest roligt över det har utan tvekan hon och det beror på att hon oftast vet vad hon talar om:
"Tänker du gå ut så där?" brukar hon fråga när jag är på väg någonstans. "Har du sett dig i spegeln?". Jag kollar men ser inga revor i kläderna och hakan är fri från matrester – "ja, varför inte", svarar jag. Då brister hon ut i skratt och viftar iväg mig med ett: "jaja, gå du bara".
Jag har förstått att hennes munterhet bottnar i min oförmåga kombinera färger. Den bristen åtföljs ofta av en oförskräckt tendens att blanda rutigt med randigt. Var det nu står skrivet att det inte är en fungerande kombination.
Men jag har lärt mig att det finns människor som ser det som viktigt att man inte mixar gredelint med gult om man är grönögd. Därför håller jag mig för säkerhets skull numera till svart och blått. Då är det ju enbart min kära som vid vissa tillfällen lyckas ta fel på mitt sätt att hantera färger. Vitt? Det känns lite för djärvt.
Det är svårt med nyanser, inte bara när man ska klä sig. Som vi just noterat kan det krångla till sig även för den som endast håller sig till svart och blått. Tänk vad livet vore enkelt om världen var svart och vit och människor antingen onda eller goda. Och att det dessutom framgick av utsidan, som i gamla westernfilmer där hjälten hade vit hatt och skurken svart. För att undvika alla tänkbara missförstånd.
Komplexitet förvirrar, vi gillar inte att läsa att Hitler var nykterist, vegetarian och djurvän – det känns som en förolämpning för alla de som delar hans övertygelser på just de områdena. Lika svårt är det att ta till sig Mandelas mörka sida – han var ansvarig för våld, mord och hade suspekta polare bland världens mer blodbestänkta envåldshärskare. Beundrar man Nelson och hatar våld är den delen av hans historia svår att smälta. I båda fallen blir det lite som att blanda rutigt med randigt.
Det finns två sorters människor – de som är si och de som är så. Det är ett populärt, och ofta roligt, sätt att dela in mänskligheten. Och förståeligt – livet blir enkelt när garderoben enbart rymmer svart och blått.
Men när det gäller människor leder ofta fel. Jag brukar säga att det enda säkra sättet att dela in mänskligheten i enbart två grupper är att skilja på dem som sover på rygg och de som sover på sidan.
För på magen kan väl ingen sova, väl?