Den här frossan av maktlöshet som isar blodet i ådrorna. Någon är död i en olycka och kvar är vi alla andra. Sorgen över vetskapen att det finns en familj som står handfallna. Frustrationen över att det är så onödigt. Oförklarligt, fastän vi ändå kunde förstå och föreställa oss precis hur det gått till.
När ett lok krockar med en människa finns är konsekvenserna nästan alltid fatala. Därför är samhällets satsningar på säkerhet i och omkring järnvägen alltid rigorösa. De flesta övergångar där människor korsar järnvägen är därför övervakade. Eftersom tåget inte kan stanna måste vi ha system som gör att människor inte finns på och omkring spåret när tåget kommer.
Inne på järnverkets område är spårtrafiken organiserad på det sättet och vi har kunnat läsa i tidningen om att när obevakade korsningar ska användas, måste det finnas särskild spårvakt på plats. Det är för tidigt och inte alls min uppgift att fundera kring hur det sett ut när olyckan skedde. Det jag däremot vet är att säkerheten inte är någonting som man tar lätt på i Industrin.
Det finns oerhört många farliga platser i ett industriområde. Där finns många människor med uppgifter som utförs parallellt. Inne i ett stålverk är det dessutom alla ”vanliga” risker med fordonstrafik, arbete på höga höjder, verktygshantering och maskiner som körs eller fjärrstyrs kombinerade med hantering av farliga kemikalier, väldigt stora volymer av gods, ofta i extremt hög temperatur. Gruvor, stålverk och andra stora industrianläggningar har i sammanhanget låg frekvens av incidenter, tillbud och olyckor.
Nu höjs många röster för att peka på att det var en entreprenör som förolyckades. Att han dessutom inte var svensk och jobbade för ett företag som tidigare drabbats av dödsfall i arbetet, just i Luleå dessutom.
Andra pekar på att vi behöver skärpa straffen för arbetsmiljöbrott. Att hitta den som ska göras ansvarig för det som hänt. Yrsa Stenius beskrev i en krönika för många år sedan hur statens kommission för Tsuniamikatastrofen kommit till slutsatsen att ingenting som gjordes i Norden kunde förhindra eller lindra den akuta händelseutvecklingen i Thailand när vågen drog in, men att rutiner kunde förändras för att förbereda statens hjälpinsatser för kommande tid. Jag tänkte tillbaka på hur enskilda tjänstemän jagats och hudflängts för vad de gjort eller inte gjort den där dagen och kände inte igen hennes resonemang.
Hon fortsatte med att påpeka att det var den finska statens utredning. I Finland hade man en historia med krig och många hemska saker som drabbat människor, utan att det var någons egentliga fel. Medan vi i Sverige mest pekar finger åt varandra.
Jag tänker på det i dag, samtidigt som maktlösheten över det som hänt gnager i sinnet. Min egen uppfattning är att SSAB är har ett kraftfullt fokus på säkerhetstänkande. Det är inte samma läge som det var för tio år sedan, när Kuriren avslöjade bristande förhållanden på arbetsplatsen kopplat till bland annat säkerhet. Reportageserien där Katarina Karlsson vann Stora Journalistpriset satte fingret på systemet eller då brist på system och påverkade kanske hela arbetsmarknaden.
I dag är läget annorlunda. Alla som arbetar vid SSAB i Luleå är drabbade av sorgen och frustrationen. De gör ett fantastiskt jobb för att försöka hålla arbetsplatsen så säker som vi ska kräva. De är mina hjältar, även när det hemskaste skett. Jag vill att vi försöker ge dem och den nye platschefen utrymmet att se över hur rutiner kan förbättras ytterligare. Så minskas risken för nya olyckor.